Är vördnad en skånsk maträtt?

Är det endast katoliker (och ortodoxa) kristna som begriper vad begreppet vördnad betyder?

Vad kan exempelvis ateister känna vördnad inför? Vad?

Vad i vårt land visar människor vördnad för? För, är det inte så i Sverige att allt som kan hånas, det måste utsättas för byfånarnas bespottning?

Vördnad för kungahuset kanske? Men, släpas inte kungahuset regelbundet och gladeligen i smutsen av olika självutnämnda komiker, sofftyckare och andra vilsna stackare?

Men, det finns ändå några fenomen som omfattas av någon slags upphöjdhet. ”Vetenskapen” är kanske ett sådant område varifrån oantastlig ”visdom och sanning” sipprar ner till massorna. Nobelpriset (bortsett från fiaskot fredpriset) är vår tids vördnadsfulla ritual där aktning visas de apostlar som givit oss nya frälsande sanningar, som t.ex. DDT och lobotomi.

OK, vi glömmer därmed Nobelpriset och den moderna människans sterila substitut för Gud: Vetenskapen.

Kanske är livets yttersta gränser de stunder då medelsvensson drabbas av ”den stora stundens allvar”? Stunden då vi håller våra nyfödda barn i famnen för första gången, eller sitter vid dödsbädden då någon älskads sista andetaget lämnar kroppen. Är det ögonblicken? De enda ögonblicken av vördnad?

Begreppet vördnad är nog lika okänt, förtalat och förhånat som katolska kyrkan själv.

Tänk, att leva ett helt liv, men aldrig någonsin få upplev en endaste glimt av det heliga? För de flesta är det nog ett normalt tillstånd. Är det inte oerhört fattigt?

Tänk vilka rikedomar som haglar över de troende i katolska (och ortodoxa) kyrkorna! Varje söndag! Varje vardagsmässa! Ja, i varje stund de troende försänker sig i bön och vänder sig mot Gud – var de än är.

Tänk så många självklarheter som verkar vara fullständigt okända för så många!

Som vördnaden.

Det här inlägget postades i Katolsk Tro. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Är vördnad en skånsk maträtt?

  1. Andreas skriver:

    De gånger man känner mest vördnad är nog vid ”livets yttersta gränser”, som du uttrycker det, vilket väl är tillfällen då man borde känna vördnad. Naturen kan nog också vara en källa till vördnad, samt något mer men jag kan inte komma på något på för tillfället. Men svenskar är ju ofta inte religiösa, så det är inte konstigt att man inte kan sätta fingret på något speciellt så där som passar på alla.

    Det är däremot väldigt märkligt (milt uttryckt) att man vill håna sådant som andra vördar.

    • Zoltan skriver:

      Andreas,

      ”väldigt märkligt (milt uttryckt) att man vill håna sådant som andra vördar”

      Ja, det är märkligt. Men, vad beror detta på? Jag antar att det är något som liknar avundsjuka – en längtan att själv kunna uppleva sådant som verkar vara förunnat några andra.

      Det finns kulturer och länder där andras lycka inspirerar, men hos oss verkar det uppfattas som en ”orättvisa”. Märkligt, småsint och kanske en effekt av den trygghetsnarkomani vi fostras med?

Vad tänker du på? Dela med dig!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s