En annan slags tro

Jag undrar om någon egentligen anser att toleransen ökar i Sverige och i Europa?

Fascismen har idag etablerat sig i Sverige, Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Storbritannien, Belgien, Frankrike, Schweiz, Italien, Bulgarien, Grekland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Österrike och Ungern.

Ska man vara förvånad? Under diktaturens tid var ju både Grekland och Spanien väldigt populära resmål för soltörstande svenskar. Idag utgör Kina ett populärt resmål och de flesta bryr sig inte ett skvatt om Kinas rekord i avrättningar och tvångsabortioner.

Är demokrati egentligen så mycket mer än ett honnörsord? Många uppvisar ett direkt antidemokratiskt sinnelag i olika diskussioner och kan inte acceptera existensen av andra perspektiv och åsikter än sitt eget.

Parallellt med den politiska arenan driver, som bekant, många andra organisationer liknande tankegångar.

Europa verkar vara ett enkelt byte för populismen.

Vad kan egentligen göras för att hejda utvecklingen mot nytt fascistiskt, fjärde rike?

Jag tror ett antal åtgärder behövs:

1) Demokratiutbildning

Europas barn behöver åter lära sig vad mänsklig värdighet innebär. Idén om allas lika värde och allas lika rätt urholkas konsekvent av många olika krafter som vill reducera människans värdighet till att endast gälla dem som på något sätt kan kallas ”livsdugliga” (känns begreppet bekant?). Dessutom har olika mediaproduktioner, s.k. underhållningsartister och ”konstnärer” gjort förolämpningar och kränkningar till accepterade uttryckssätt.

I en demokrati respekteras alla människor och allas åsikter.

2) Historia

Sedan 1800-talet präglas en stor del av skolundervisningen i historia av nationalistisk mytologi. Kollektiva identiteter byggs fortfarande efter nationella gränser, fastän Europas historia till största delen är gemensam. Hur många är det inte som fortfarande tror att Sverige är en homogen bubbla som utvecklats helt oberoende av omvärldens bidrag? Några decenniers frossseri i självförträfflighet har förstärkt de historiska myterna.

3) Personligt ansvar

Vår tid präglas av en extrem individualism och materialism. Samtidigt verkar de flesta inse att vår livsstil på många sätt är ohållbar. Men, det är nästan undantagslöst ett perspektiv på miljön som saluförs. Var finns det personliga ansvaret för andra människor i våra egna kvarter, städer och land? Är det snart bara kristna som upprätthåller idén om våra sociala skyldigheter? Vi har konsekvent flyttat ansvar till anonyma tjänstemän och det systemet uppvisar allt ohyggligare och omänskliga brister. Är verkligen lösningen mer skattemedel och fler anställda i omsorgskoncernerna?

Jag tror att personligt engagemang och mötet med olika mänskliga behov är avgörande för att upprätthålla vår egen mänsklighet. Ett engagemang som utvecklar demokratin mot att göra den mer direkt och betydelsefull, istället för avlägsen och betydelselös.

Det kanske finns andra och viktigare åtgärder för att befästa demokratin och motverka den tilltagande inskränkhet som maskerar sig i allt fler former.

Demokratin kräver en tro – tron på alla människors lika värde, tron på en gemensam forntid och framtid och tron på ett personligt engagemang för våra medmänniskor.

Men, det är en tro som delas allt färre. Vad är det som växer i dess ställe?

Det här inlägget postades i Civilisationsmognad. Bokmärk permalänken.

Vad tänker du på? Dela med dig!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s