De flesta dör på sjukhus…

Sjukhus är en livsfarlig plats. Inte bara för att de flesta tas in pga sjukdomar och olyckor, utan också för att vårdpersonal gör fel. Ungefär 3,000 personer avlider årligen efter felbehandlingar, olyckor och informationsmisstag.

En okänd faktor har hittills varit vilken betydelse den behandlande läkarens religiösa tro har för vården av döende patienter.

Dr. Clive Seal, vid Centre for Health Sciences, Barts och London School of Medicine and Dentistry, Queen Mary University of London, har undersökt vilken betydelse läkares religiösa tro och etnicitet har vid behandling av döende.

Det visade sig att etnicitet inte hade någon större betydelse för etiskt svåra beslut. Däremot visade det sig att icke-troende, eller agnostiska läkare var 40% mer benägna att ta beslut som påskyndade patientens död, oavsett läkarnas medicinska inriktning. Läkare i palliativ vård visade sig vara tio gånger mer restriktiva än andra att påskynda döendet. Inom den palliativa vården noterades också fler läkare med en uttalad kristen tro.

Det visade sig också att uttalat troende läkare i dessa situationer inte diskuterade olika behandlingsalternativ med patienten i lika hög grad som icke-troende och agnostiker.

Så kommer vi till frågan om vad som är rätt och fel, igen. Men, i denna fråga finns både vägledande lagstiftning och för oss katoliker även mycket tydliga riktlinjer (”inte påskynda döden, inte förlänga döendet”).

En annan fråga är, med vilken rätt läkare agerar så olika? Läkare med någon religiös grund kan ju alltid hänvisa till sin tro. Men, vad hänvisar icke-troende och agnostiska läkare till? Knappast till gällande lag!

Dr Clives artikel innehåller några tänkvärda slutsatser:

”One potential response to the findings about the influence of religious faith is to suggest, as other have done, that religious doctors disclose their moral objections to certain procedures to patients so that patients can choose other doctors if they wish. This assumes that religiosity is the ‘exception’ to be set against the non-religious ‘norm’. It is equally plausible to argue that non-religious doctors should confess their predilections to their patients.”

Men, trots Dr Clives unika studie, drar det brittiska läkarsällskapet ordentligt vridna slutsatser:

”The religious beliefs of doctors should not be allowed to influence objective, patient-centred decision-making. End-of-life decisions must always be made in the best interests of patients.”

Har brittiska läkarsällskapet ens läst Dr Clives artikel? Det är ju inte läkare med religiös tro som tänjer på dödshjälpsregler, men de verkar däremot i högre grad smita från att diskutera frågeställningen med sina patienter. Vilket är nu värst?

Sjukhus är verkligen en livsfarlig plats!

Det här inlägget postades i Civilisationsmognad. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till De flesta dör på sjukhus…

  1. Sjukvården är en sjuk vård. Det är roligare och sundare att jobba med frisk vård…

    ”Sickness business” har nästan ett konspiratoriskt skimmer över sig. Läkemedelsbolagen vill ha ständigt sjuka patienter som får sina medel betalda via skattefinanser. Sjukhusens överstepräster mutas under sin utbildning av läkemedelsbolagen (middag o. dyl) för att använda kemiska preparat på symptom som kan ”läkas” med bättre föda och livsstil. Världens största läkemedel (kolestrolsänkarna: statiner) är ett utmärkt exempel! Sjuk vård och sjuka pengar hos sjuka hjärnor! Socialstyrelsen vill allas vårt bästa…
    Sjukt bra! sa Bill
    Bra sjukt! sa Bull

  2. Zoltan skriver:

    @Anders,

    Här är läkarprogrammets kurser på Karolinska Institutet – säg till om du hittar något om etik…

  3. Etik sysslar mänskligheten med på filosofiska fakulteter, och då i ateistisk anda eller på teologiska institutioner och då i ateistisk anda.🙂

  4. bokmalin skriver:

    Jaha, Zoltan, om detta kunde man skriva spaltkilometer. Torbjörn Tännsjö har ju fått pris i tidningen Dagens Medicin för ett tag sedan, liksom Lagercrantz fr Karolinska. Det är ett generationssifte på gång inom läkarkåren. De yngre är betydligt positivare till aktiv dödshjälp än de äldre.

    Tempot i vården är inte av denna värld numera. Det är bra att man kan arbeta effektivare så att patienten inte behöver ligga kvar på sjukhuset – kortare vårdtider får ju ses som något positivt – men jag undrar hur långt det går att effektivisera en människa? Det blir inte tid till reflektion. Detta gör att man inte i önskvärd utsträckning tar ställning till kniviga frågor kring den fortsatta behandlingen eller dess avslutande. Jag tror att man från dag ett måste spela med VÄLDIGT öppna kort, med stor medkänsla och stor uppriktighet. Båda behövs om det ska bli bra. ”Din sjukdom är väldigt allvarlig, vi kan i dagsläget inte bota dig, men vi skall utreda det här ordentligt och hjälpa dig så mycket vi kan”. Ibland bota, alltid lindra…

    • Zoltan skriver:

      @Bokmalin,

      ”hur långt det går att effektivisera en människa?” är en bra fråga som ingen verkar vilja svara på. Inom många områden är människan den begränsande komponenten, så då tas den bort.

      Kanske något för den framtida vården – rationalisera bort patienterna?

      Någon som minns PC Jersilds ”Babels hus”?

  5. bokmalin skriver:

    @Zoltan: Ett sätt att rationalisera är otvivelaktigt att se till att inte alltför vårdkrävande individer föds eller fortlever.
    Det skulle f ö vara intressant att titta på fler parametrar när det gäller doktorers inställning till liv och död. Kanske är det så att de religiösa doktorerna tillhör en äldre generation med delvis annorlunda syn på läkarrollen?
    Läste i dag en intervju med psykologen och psykoterapeuten Barbro Lennéer Axelson i tidningen Vårdfacket: ”Hon är kritisk till att vårdpersonalen glömmer bort, eller inte har tid, att även vårda själen. Vårdtiderna är så förkortade att patienter – även om de har genomgått en svår sjukdom – blir utlämnade åt sig själva, eller åt redan belastade anhöriga. ‘Det är en jakt efter friska anhöriga i sjukvården’, har en läkare sagt till henne.”
    Det stämmer väl med mina egna iakttagelser. Får man en hjärtinfarkt i dag kan man vara hemma efter något dygn. Man hinner knappt fatta att man haft den. Påverkar detta motivationen till ändrad livföring? Jag upplever att det finns en otakt mellan kropp och själ inom vården där de allra viktigaste samtalen inte hinner föras. Detta sliter även på personalen som ofta har andra ideal.

    • Zoltan skriver:

      @Bokmalin,

      Själ? Modern läkarvetenskap erkänner inte det begreppet – vi är enbart ”kemiska och elektriska processer”.

      Den enda ljuspunkten i svensk sjukvård är de få tappra som själva har en själ… Men, det är inte bra för karriären att bry sig för mycket.

      Utan anhöriga är man dödsdömd – det kan jag personligen intyga (som anhörig)!

Vad tänker du på? Dela med dig!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s