Vidgade vyer?

Hur vidgar man sina vyer?

Man kan också fråga sig vad denna klyscha egentligen innebär? Eller, först kanske fråga sig om man alls vill vidga sina vyer?

Är det fel att inte vilja få sina cirklar rubbade? Jag lämnar den frågan.

Att vidga sina vyer kan innebära att man upptäcker något nytt, eller att man betraktar något på ett nytt sätt jämfört med tidigare.

Det som möjligen skrämmer många är misstanken om att ens tidigare perspektiv kan ha varit felaktiga. Att tvingas erkänna att man haft fel. Är det möjligen så att just detta är det största hindret för individuell utveckling, eller för att vidga vyerna?

Hur får man då rädda människor att våga se, höra på något som kanske förändrar deras världsbild?

Många av dagens ”konstnärer” tror på chockterapi. Att presentera något så provocerande, eller förödmjukande att mottagaren tvingas se, eller lyssna. Jag tror att denna metod är nonsens och får rakt motsatt effekt. Sådant fungerar kanske bara i det omtalade ”kulturetablissemanget”, om ens där.

Ja du, hur får man någon att våga lyssna och se på något som kan förändra kanske djupt personliga uppfattningar i grunden? Går det och ska man ens försöka?

Det här inlägget postades i Civilisationsmognad. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vidgade vyer?

  1. Cecilia skriver:

    Jag har ju en lång erfarenhet av att vara en katt bland hermelinerna. Mina föräldrar är arga för att jag tror, (liksom de allra allra flesta peer-reviewade vetenskapliga artiklar), att människoinducerad global uppvärmning/växthuseffekt, sker. De menar att jag är duperad av etablissemanget och ”stora konspirationen” (och de är inte ensamma om den uppfattningen).

    I kyrkan är det ordentligt illa att ens nämna att man tror att vi skulle vinna rätt mycket på att viga kvinnliga präster och diakoner.

    På Vetenskap och Folkbildning – där jag ständigt debatterar, är det rätt illa att nämna Jesus, Gud, samt filosofiskt försvara att man kan vara gudstroende vetenskaplig skeptiker. (det går dessutom bättre än om man är antireligiöss, menar jag, för med religionshat får man en bias som gör att man blir en s k naiv sketiker då det gäller att kolla efter evidens i antika historiska textkällor, exempelvis)

    Jag får helt enkelt agera jesuit, och försöka framstå som så klok och smart och vänlig som det går, för att på så sätt försöka få folk i motsatta läger att se att det finns personer som är just sådana, bland deras ”antagonister”.

    Att visa att man går efter argumenten, och är beredd att lyssna, är ett annat bra sätt, men jag tvivlar, efter erfarenhet, på att det ensamt räcker för att övertyga.

    Sedan ska man kanske inte underskatta sig själv helt; din och våra bloggar har säkert inspirerat läsare på olika sätt, läsare som kommit ut mer med sin tro.

  2. Zoltan skriver:

    Antag att vi känt en person under många, många år. En dag berättar personen att h*n har en för oss mycket udda och överraskande åsikt, eller uppfattning.

    Det intressanta är nu hur vi reagerar.

    Fortsätter vi vår vänskap, kanske med en nytänd nyfikenhet för att bättre förstå personen? Eller, försvinner personen ur vår bekantskapskrets?

    Detta är ett test på vår verkliga vidsynthet, tolerans och på vår beredskap att vidga våra vyer.

Vad tänker du på? Dela med dig!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s