Ett besök i Filadelfia

Med detta inlägg är ett löfte uppfyllt – en berättelse om mina erfarenheter från andra kristna samfund.

För mycket länge sedan, när jag var ung i början av 80-talet, var jag med i en katolsk ungdomsgrupp. Jag hade många frireligiösa vänner, men inte särskilt många katolska vänner.

Jag visste egentligen inget om andra samfund. Min bild var begränsad till det yttre; min kamrats mamma som jag ibland såg i Frälsningsarméns uniform, några frireligiösa klasskamrater som aldrig rörde alkohol, alltid var skötsamma och alltid välkammade. I jämförelse såg jag nog mest ut som en ovårdad vilde, och betedde mig förmodligen som en sådan i deras ögon.

En dag skulle vår katolska ungdomsgrupp besöka närmaste kristna grannförsamling. Vi skulle vara med på deras gudstjänst. Grannförsamlingen var en baptistförsamling. Jag tyckte det skulle vara jätteroligt att få vara med! Spännande att få uppleva något nytt!

Inledningsvis var det hög stämning under gudstjänsten. Mycket sång. Avsevärt mer fart på musiken än på våra mässor! Predikningarna var det också avsevärt mer fart på.

Plötsligt börjar någon framför mig väsa. Och därefter var det någon annan i närheten som såg ut att ha drabbats av något som liknade ett epileptiskt anfall.

Jag blev livrädd! Vad händer? Ring ambulans!

Jag uppfattade svagt att den väsande personen faktiskt väste: ”tack Jesus”, ”ooo Jesus”, samtidigt som predikningarna blev alltmer intensiva. Alltfler började ropa högt; några stod och svajade.

Nu övergick min rädsla till fascination.

Jag rycktes inte med av stämningen, utan blev istället alltmer skeptisk. Jag förstod förstås ingenting.

Långt senare följde jag med en väninna på en bibelstudiekväll i samma församling. Det skulle nog vara lugnare. Olika personer läste något ur Bibeln, och sedan fick den som ville bidra med sin tolkning av texten. Efter ett tag dök berättelsen om bröllopet i Kana upp. Bingo tänkte jag! Den texten hade vi i min katolska grupp precis dissekerat i atomer – det fanns hur många tolkningar som helst.

Jag öppnade truten och serverade en tolkning. Och plötsligt möttes min tolkning av strödda rop: ”tack Jesus”. Häpen fortsatte jag med en annan tolkning; och nu började ett mer extatiskt tackande fylla rummet. Jag blev väldigt förvånad över att något så obetydligt skulle väcka sådan eufori.

Jag besökte inte något annat samfunds gudstjänster på ett bra tag – det tog flera decennier innan det skedde igen. Främst pga av att jag snart hade seglat vilse i den ateistiska öknen – förlorat Anden.

Snälla, läs nu inte denna berättelse som en illasinnad beskrivning – jag var ung och helt obevandrad i andra samfunds inre liv. Läs istället texten som en vänlig återgivning av en uppskrämd katoliks första stapplande steg bland nya kristna bröder och systrar. Jag är tror nog det finns många liknande berättelser om det första förvirrade besöket på en katolsk mässa.

Berättelsen om ett annat besök, hos en annat samfund, kommer snart…

Det här inlägget postades i Annat Kristet. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ett besök i Filadelfia

  1. Johanna G skriver:

    Alltid kul att höra hur folk reagerar på ens egna samanhang. Sen är det ju förvisso en fördel om man kan gå dit med någon som är mer hemma i den traditionen och som man kan diskutera vad man kan förvänta sig före och/eller kring sina upplevelser efteråt.

  2. Zoltan skriver:

    Jag håller med om att det hade varit bra med någon förklarande förberedelse. Jag känner igen detta från mitt eget sammanhang, där varje del av mässan innehåller så oerhört många perspektiv – och som jag alltid önskar att tillfälliga gäster också kunde få ta del av.

    Det kommer lite mer erfarenheter från annat sammanhang, i eftermiddag…

  3. Johan Stenberg skriver:

    Man lär sig ganska snabbt vilka ljud och kroppsrörelser som är religiosocialt korrekta.

    Det blir knepigt i många sammanhang där den religiösa erfarenheten är starkt betonad. Ljud och rörelser bekräftar då den religiösa upplevelsen inför de andra i gruppen. Det är iofs inget fel med det, men ibland används dessa attribut slentrianmässigt – även när ingen religiös erfarenhet görs.

    Kul berättelse i varje fall. Hoppas du får tillfälle att stifta fler bekantskaper på frikyrkligt håll.

  4. Zoltan skriver:

    Katolsk gymnastik: stå-sitt-knäböj, upprepa 3 gånger morgon o kväll…

    Elitnivå: knäböj på stengolv, 20 minuter.

  5. Johan Stenberg skriver:

    Katolsk gymnastik är dessbättre inte tänkt att vara ett symptom på andliga upplevelser utan är i sig själv tänkt att vara en del av bönen och tillbedjan.

  6. Charlotte skriver:

    Zoltan,

    Elitnivå: knäböj på stengolv i två timmar – skulle det väl vara?

    Johan,

    För min del var det snarast så att först när jag slutade gymnastisera gick det att börja be ordentligt…

  7. Johanna G skriver:

    Fel, fel, fel! (Förlåt, menade inte att såra någon, är bara inne på ”Fem myror är fler än fyra elefanter”…)

    Hela människan hänger ihop, även i bönen. Så därför är det lika mycket bön att klappa händerna som att göra korstecken, lika mycket bön att lyfta händerna som att knäppa dem.

    Lika mycket bön att låta en bönegest födas ur en känslomässig upplevelse (oavsett hur mycket slentrian), som att låta den födas ur ett ”intellektuellt” ställningstagande om att de är ”en del av bönen och tillbedjan”.

  8. Zoltan skriver:

    Hoppas alla har rätt; att vi ser mer till innehåll är form, till det inre mer än till det yttre.

    Form utan innehåll liknar kanske en, tom trumma?

    Form utan innehåll liknar kanske, ateism?

    (Här är där, där man är – där är där, där man inte är. Från ”Fem myror…”)

  9. Johanna G skriver:

    Trummor låter bäst om de är just tomma! Dålig liknelse😛

    Fint program med mycket livsvisdom det där🙂

  10. Johan Stenberg skriver:

    Johanna G. Jag har inte angripit det som du försvarar. (läs om, läs rätt!)🙂
    Jag klandrar naturligtvis inte den som använder kroppen som en del i bönen, oavsett vilken typ av bön eller sammanhang det rör sig om. Handklappning och lyfta händer är bara bra för dem som gillar det (vilket jag själv gör).

    Däremot klandrar dem som visar upp ”symptom” på andliga upplevelser slentrianmässigt. Jag hoppas här att ni ser skillnaden mellan orsak och verkan (bön och symptom). Kroppslig bön är bra, kroppsliga symptom är dåliga om de (1) är en identitetsmarkör för den andliga eliten och samtidigt (2) sker slentrianmässigt oberoende av Gud. Detta sker i sammanhang där erfarenheten betonas och man inte anses som fullvärdig om man inte har de rätta symptomen.

    Förneka gärna att det existerar, men det övertygar mig aldrig, eftersom jag spenderat större delen av mitt liv i sådana sammanhang.

Vad tänker du på? Dela med dig!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s