Monarki

Sverige är en konstitutionell monarki.

Jag har aldrig begripit hur ett land som så ihärdigt upprätthåller myten om sig själv som modernt och progressivt, lika ihärdigt upprätthåller en feodal kvarleva. Inkonsekvent?

Personligen tycker jag att fenomenet är extremt märkligt.

Det är inte fel med demokrati, även vid valet av statschef.

Ofta får man höra att monarkin fungerar utmärkt som marknadsföringsinstrument för exportindustrin. Men, är det allt – ska landets konstitution stödja industrins marknadsföring? Eller, så sägs det att monarkin kan fungera samlande i kristider.

Genom historien är det mestadels diverse monarker (eller andra diktatorer) som störtat nationer i krig. Och senast det begav sig för Sveriges del var det likadant.

Jaha, så vad ska vi med monarkin till år 2009?

Kanske bra att behålla monarkin för att slippa behöva kivas om vem som skulle vara en lämplig president? Jag föredrar nog hellre en neutral källa som familjen Bernadotte, än se presidentvalet förvandlas till osmaklig popularitetscirkus. Sedan kan ju även monarkin förvandlas till en sensationsjournalistisk smet. Men skillnaden är ju trots allt att man kan rösta fram en ny president, men inte avsätta en regent.

Kan man tänka sig – en fråga i vilken jag famlar! En fullständigt oviktig fråga dessutom!

Det här inlägget postades i Civilisationsmognad. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Monarki

  1. Teija skriver:

    Monarkin är en synnerligen viktig fråga. Monarken är ju trots allt statschef. Jag har inga problem med att vi har ett kungahus i sig, men jag har problem med att statschefen föds till sitt ämbete och att han/hon inte har religionsfrihet. Jag ser helst att Sverige blir republik men jag har förstått att majoriteten av Sveriges befolkning stöder monarkin. Hur då göra med demokratifrågan? Mitt förslag är detta: återgå till skicket före Gustav Vasa! Välj kungen, antingen i folkliga val eller genom att riksdag och regering utser kungen eller någon annan till statschef! Om regeringen skulle utse kungen till statschef efter varje riksdagsval skulle jag helt och hållet acceptera monarkin. Och låt medlemmarna i familjen Bernadotte, i himmelens namn, välja religion och partner själva!

  2. Z skriver:

    Monarkin ger oss påminnelse om vår kristna historia och kultur.

    Det känns också märkligt att vara emot monarki som katolik….gissa Vatikanens statsskick 😉

  3. Bokmalin skriver:

    Ja, jag vill gärna ha kungahuset kvar som en länk till min historia. Med det nuvarande statsskicket lär han inte starta några krig… dessutom (helt oviktigt, jag vet): Hur kul är presidenter? Att titta på? Kostyyyym… Ingen hermelinmantel där inte…

  4. LeoH skriver:

    Jag skrev för länge sedan ett inlägg, där jag beskrev monarkin som ett demokratiskt sanktionerad barnmisshandel. Att tvinga ett barn, ända från födseln, till en bestämd livsroll – att efterträda pappa eller mamma, när de dör!

    Vilken moralisk rätt stödjer majoriteten av svenska folket sig på, när de försvarar den befintliga ordningen?

  5. Johan Stenberg skriver:

    Kungahuset har ett ekonomiskt värde (turism, marknadsföring, dörröppnare, osv).

    I övrigt håller jag med dig helt! Det är en nationell pinsamhet med kungahuset.

    Z. ”Monarkin ger oss påminnelse om vår kristna historia”. What u mean?

    Jag kan inte se några som helst likheter mellan Vatikanstatens äkta monarki och våran fjolliga turistattraktion. Vad skulle vi förresten tycka om påvestolen gick i arv?

  6. Zoltan skriver:

    Hoppsan, vilket intresse för monarkin!

    Att välja monark förekommer fortfarande: Malaysia, Kambodja och Kuwait är några exempel. Men, förfarandet leder till andra problem (som jag lämnar till läsarna att fundera på).

    Vårt nuvarande statsskick ger inte statschefen någon reell makt, så en hypotetisk svensk president skulle förmodligen utses på enbart sammanhållande och folkkära premisser. Den politiska cirkus som utmärker amerikanska val skulle vi kanske slippa – det går nog att reglera fenomenet så att val och funktion blir ändamålsenliga.

    Vatikanen, och kyrkostaterna innan dess är märkliga (trista) fenomen, men begripliga i sitt sammanhang. Jag tror att Skriftens ord ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” (Matt 22:21, Mark 12:17, Luk 20:25) är det som tidigare påvar borde försökt efterleva bättre. Men, samtidigt vill och kan jag inte döma tidigare generationers handlande utifrån min horisont – de gjorde säkert så gott de kunde under rådande förhållanden, och vem vet vilka val vi själva skulle ha gjort i deras ställe.

    Aspekten med barnmisshandel var tydlig! Men, är den egentligen giltig? Ifall det kniper, så finns alltid möjligheten att abdikera. Många andra personer har liknande förväntningar på sina barn – att de exempelvis ska ta över familjeföretaget, eller andra projicerade ambitioner som att bli det tennisproffs de själva inte blev etc. Men, dessa privatpersoner har ändå inte en hel nations förväntningar och blickar på sig.

    Var det monarkin Hamlet talade om?

    ”To be, or not to be: that is the question:
    Whether ’tis nobler in the mind to suffer
    The slings and arrows of outrageous fortune,
    Or to take arms against a sea of troubles,
    And by opposing end them? To die: to sleep;
    No more; and by a sleep to say we end…”

  7. Z skriver:

    Johan skrev:

    Jag kan inte se några som helst likheter mellan Vatikanstatens äkta monarki och våran fjolliga turistattraktion. Vad skulle vi förresten tycka om påvestolen gick i arv?

    Jag håller med om att man väljer påven, och att ämbetet därmed inte går i arv. Detta ger större sannolikhet för att rätt person sitter på posten.

    Men de personer som väljs till påvar är i regel mycket väl bekanta med katolsk kultur, Den heliga stolen, historia, etc

    Den svenske monarken får, under barn- och ungdoms-tiden, ordentligt med utbildning i svensk och kristen kultur.
    Jag tycker det är viktigt att en stadschef är representabel och historiskt och kulturellt bildad.
    Om vi ska ha vald kung/drottning i Sverige, är det för mig av största vikt att personen har stil och känsla.

  8. hglundahl skriver:

    Mot detta ställer jag att Oscar II var en fredskung. Om Sverige hade haft lika demokratiskt styre som Norge 1905, hade det kunnat bli krig. Oscar II undvek detta i o m att han uppgaf Norge för fredens skuld. Ett exempel fölgt af Sl. Karl af Habsburg som beordrade sin här att intet skjuta mot Pilsudski utan retirera.

    Clémenceau deremot var demokratisk president och hans vilja att förödmjuka Tyskland på alla de sätt och vis … ”vapenstillestånd på 20 år.”

  9. hglundahl skriver:

    Att tvinga ett barn, ända från födseln, till en bestämd livsroll – att efterträda pappa eller mamma, när de dör!

    Abdication är i princip tillåten.

Vad tänker du på? Dela med dig!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s