Alltid yrvaken

Varför är det så många som verkar tycka att Dalai Lama är hipp? Och varför tycker än fler att exempelvis påven bara är en pinsam figur?

Varför är det så många som verkar tycka att yoga, saffransfärgade munkkåpor och Ganghes verkar representera djupaste visdom, medan bön, gråfärgade munkkåpor och floden Jordan är lika upplyftande som grå betong?

Jag tror detta beror på tre saker:

1. Exotism & fördomar
2. Okunskap
3. Effektsökeri

1) Exotism är egentligen en fördom. Fördomen grundar sig på villfarelsen att ju mer geografiskt avlägset något är, desto ursprungligare och mer oförstörd är företeelsen. Exotism har gamla anor: redan Platons legender om Atlantis beskriver ett avlägset lyckorike. Och på 1800-talet fick exotism en renässans efter århundraden av upptäcktsresande.

Den buddhistiska trenden i Västvärlden är delvis ett utslag av exotism, och så även delar av New Age, där särskilt de amerikanska ursprungsbefolkningarna upplevs besitta diverse mystiska visheter. Än idag vallfärdar desillusionerade västerlänningar till Nepal och stränderna i Indien för att “finna sig själva”. Tyvärr kommer de flesta hem som bittra ateister, de kunde inte frälsa sig själva, eller genom något mantra på fusk-sanskrit från en övervintrad hippieguru…

2) Okunskap. Hur många känner till hur katolska kyrkan förvaltat och utvecklat exempelvis filosofin under sin 2000-åriga historia? Och hur många känner till den kristna trons närhet till den ännu äldre, och fortsatt levande, judiska begreppsvärlden? Allt detta sammantaget ger en historisk kontinuitet, som är avsevärt äldre och mer utvecklat än något annat i mänsklighetens övriga begreppsvärld.

Att sedan katolska kyrkan på ett avgörande sätt grundlagt Västvärldens kunskapsmässiga övriga utveckling är än mer obekant. (Gissa vilka svenska universitet som grundades av papisterna? Svar finns i ett annat inlägg på denna blogg.)

3) Effektsökeri är ett utslag av hävdelsebehov. Någon behöver tillgripa ett spektakulärt medel för att synliggöras i sin omgivning. Och att då uppvisa någon nytt och mystiskt flum kan kanske imponera på någon. Detta är särskilt vanligt bland internationellt kända artister. Pojkarna i Beatles och Madonna är ju lysande exempel. Det tragiska är att många ungdomar följer i deras spår, utan att begripa särskilt mycket av den “fantastiska” nyhet som deras förebild sprider i media. Att media abdikerat från kritisk granskning av annat än kristna gör ju inte saken bättre!

Hur kan då Kristus få plats i detta virrvarr? Hur många är det inte som omedelbart förpuppas då de hör namnet Jesus nämnas?

Är det omvänd exotism som gör att antalet kristna ökar på kontinenter som ligger långt bort från Medelhavets östra strand?

Vad är det för vrångbild av Kristus som skrämmer och vad kan vi göra för att sprida det mest revolutionerande budskapet i mänsklighetens historia?

Vad gör du?

Den 3e maj kan du öppet manifestera att tron lever!

Tänk om du gav du dig själv så mycket som en halvtimme i tystnad, och vågade ställa dig frågan - vad är det jag söker i livet, vad är det jag jagar efter? Har jag förlorat glädjen? När skrattade jag oförställt senast, när grät jag floder sist? När var jag en hel människa?

Du kommer säkerligen inte hitta svaret på en halvtimme, men du kommer däremot upptäcka hur otroligt många tankar du har och som borde ges många egna halvtimmar! Tänk om du ibland också fick höra hur andra människor har tänkt? Det märkliga är att vissa tankar har utvecklats av många generationer under långa tider, inte bara i någon halvtimme! Det råkar nu vara så fantastiskt att dessa tankar och livserfarenheter finns bevarade, sedan tusentals år.

Nu behöver du inte börja läsa en massa böcker, eller gå på ett otal kurser. Det enklaste är oftast det bästa - börja med att regelbundet ge dig själv lite tid att samla ihop dig, kanske hitta en fast punkt i veckan. Varför inte börja med söndagar klockan 11 (eller 10), i kyrkan? Tänk om tanken med denna händelse på söndagar är just att samla ihop sig?

Om du nu inte är särskilt troende längre, eller “vuxit ifrån” kyrkan så är du ännu mer välkommen. I den märkliga upplevelsen av en stunds stillhet, ja där finns Gud. Och du kan bara börja höra Gud om du börjar försöka lyssna! Och först då kan svar på frågan - vad är det jag söker i livet - och en ny glädje börja växa fram, men bara om du själv vågar låta det ske!

Halvtimmen i tystnad är en form av bön. Det finns väldigt mycket mer i kyrkan, men du kanske ska börja med att hitta just det du letat efter? Och det kanske inte räcker med bara en enda halvtimme under hela livet?

Tror du på jultomten? Inte? Men, tror du då att jorden verkligen är rund, att vi består av atomer och att man kan prata med människor på andra sidan jorden utan att vara där (mobiltelefonen)? Vissa saker verkar vara så självklara, eller hur? Men, allt detta var ju inte alls så självklart för exempelvis dina egna förfäder på 1800-talet.

Vad kommer att vara lika självklart om 200 år? Vad det än är, så kan vi idag inte föreställa oss den världen, lika lite som Alexander Graham Bell skulle kunna föreställa sig mobiltelefonen, eller mikrovågsugnen!

Men föreställ dig då istället en händelse för 2000 år sedan. Borde inte det vara mycket enklare? Tänk dig att den evige Guden då valde att ta en mänsklig form! Det vore ju ganska praktiskt att välja bli människa hos dem som redan är bekanta med Guds relation till mänskligheten, istället för att börja helt från början hos exempelvis innuiterna på Grönland. Herodes och många andra blev dock inte särskilt förtjusta av att höra om en ny Judarnas konung. Mycket av det som sedan hände återberättas och återspeglas av oss kristna vid våra högtider och i mässan.

Men nu tillbaka till otroliga självklarheter. Om du är säker på att man verkligen kan stå i skogen och prata med människor på andra sidan(!) jorden, så är det väl lika självklart att Gud i människoskepnad kan uppväcka döda, göra vin av vatten och själv uppstå från döden? Varför skulle det vara så märkligt, med tanke på allt vi människor själva kunnat åstadkomma? Vi kan ju flyga genom luften, flytta hjärtan mellan varandra och se bilder av händelser som sker varsomhelst på jorden - och allt detta gör vi enkla människor! Vad kan då inte Gud göra?

Ändå verkar vår tro vara så svår att förstå i dagens värld - det är väl ändå ännu märkligare?

(Tidigare publicerad i församlingstidningen för Heliga Trefaldighets Katolska Kyrka i Jakobsberg, 2006)

På SvD har det presenterats några artiklar om “att tro eller inte tro”. En del läsare har lämnat sin tro, andra har funnit den. En del verkar irriterade över att frågan finns, andra påstår att alla religioner är samma skräp, att Gud inte kan bevisas etc etc.

Om man kunde bevisa att Gud fanns - skulle fler komma att tro då? Jag tror tyvärr inte det! Många skulle tjurskalligt vägra tro ändå! Jag tror inte att tron skall jämföras med vardagskunskaper - tro är något avsevärt mer komplext, och skall nog så vara, för värdet ligger till stor del i att alltid fortsätta försöka förstå, och förstå bättre, djupare, bredare, innerligare! Att alltid vara vaken (mer än yrvaken!)

Och om man inte tror, stannar jorden i sin bana runt solen då? Visst går det utmärkt att leva utan tro, t.o.m. att vara en god människa. Och det finns ju även troende som inte verkar må särskilt bra. Tron är inte en förpackad snabbrätt - det är en livslång process, precis som livet själv!

Men det är nog egentligen så att många är livrädda för att börja tro! Många värjer sig envist - de tror kanske att man blir hjärntvättad, viljelös, ofri, beroende? Det är ju precis tvärtom, men då måste man ge sig lite tid att lyssna, fråga och förstå… och ha turen att samtala med någon som också kan lyssna, fråga och förstå… Även om man därefter inte kommer till tro, så kan man kanske därefter ändå bättre acceptera “trons mysterium” (en fras vi katoliker upprepar i varje mässa)