Alltid yrvaken

Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal. Bättre lida för goda gärningar, om det är Guds vilja, än för onda.

Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden.

(1 Pet 3:15-18.)

Ta gärna del av Dagens Reflektion, några minuters fördjupning i videoformat om dagens läsningar (på engelska)… uppdateras varje dag…

Om du fick önska dig en enda sak för att Sverige ska ges en bättre framtid, vad skulle det då vara?

Stanna på denna rad en stund, titta kanske på bilden nedan och tänk efter.

Blev det kommande OS guldmedaljer, en evig högkonjunktur, eller kanske ett tropiskt klimat?

Jag önskar att Jesus Kristus blev levande i allas våra liv! Och vad betyder då denna kliché?

Det betyder att vi skulle värna varandra, och värna om de svagaste omkring oss. Våra gamla skulle inte behöva sitta i ensamhet med TVn som enda sällskap. Våra barn skulle inte behöva riskera att utsättas för sina klasskamraters förakt. Vi skulle inte behöva älta jämställdhetsfrågor och inte kivas om varför en punkt i Bibeln sitter på just den plats den fått.

Vi skulle inte leta efter felen hos varandra, utan ägna mer tid åt att fördjupa oss i tron. Vi skulle inte stöta bort och fördöma, utan med öppet hjärta lyssna på de utstöttas berättelser, på de sorgsnas öden och erbjuda dem en plats vid våra bord. Att pladdra mindre och lyssna mer räcker väldigt långt!

Måste vi då alla bli små Jesuskopior, vandra runt i landet och utföra mirakel?

Nej, men en grundläggande start är omvändelse - att vända om och börja ändra sitt eget liv. Och hur “vänder man om”?

Att springa iväg till en kristen församling och stirra på gudstjänsten, eller att gasta “Tack Jesus” på ett väckelsmöte är kanske inte den bästa starten. Inte heller att köpa en Bibel och försöka läsa den från pärm till pärm. Du lär tröttna vid Moseböckernas inventarielistor. Allt detta kan du med fördel göra den dagen allt detta verkligen fått en inneboende sann mening.

Sätt dig i en tyst kyrka, samla dig, andas - och börja prata i tankarna med Jesus. Berätta för honom vem du är, vem du har varit och vad du känner att du kunde, eller velat bli. Det finns ingen annan som förstår dig bättre än Han som skapade dig! Han förlåter allt du gjort, allt du undvikit att göra och kommer inte att begära något annat än att du blir Hans bästa vän, så som Han kommer att vara dig trogen i alla dina dagar.

Lämna sedan den tysta kyrkan, gå ut i världen och fortsätta prata med din nye vän, på bussen, i hissen, i tvättstugan och kanske även en dag högt tillsammans med alla andra som delar hans vänskap.

Sverige behöver inte mer konsumtion, inte mer mediaspektakel, inte mer stressande kommersiella förväntningar.

Sverige behöver dig! Förkunna frälsningen, förklara den och visa vägen i handling!

(Om du stannade vid trädet och tänkte efter en liten stund, så var det faktiskt en början på det som kan utvecklas till bön)

Varför är det så många som verkar tycka att Dalai Lama är hipp? Och varför tycker än fler att exempelvis påven bara är en pinsam figur?

Varför är det så många som verkar tycka att yoga, saffransfärgade munkkåpor och Ganghes verkar representera djupaste visdom, medan bön, gråfärgade munkkåpor och floden Jordan är lika upplyftande som grå betong?

Jag tror detta beror på tre saker:

1. Exotism & fördomar
2. Okunskap
3. Effektsökeri

1) Exotism är egentligen en fördom. Fördomen grundar sig på villfarelsen att ju mer geografiskt avlägset något är, desto ursprungligare och mer oförstörd är företeelsen. Exotism har gamla anor: redan Platons legender om Atlantis beskriver ett avlägset lyckorike. Och på 1800-talet fick exotism en renässans efter århundraden av upptäcktsresande.

Den buddhistiska trenden i Västvärlden är delvis ett utslag av exotism, och så även delar av New Age, där särskilt de amerikanska ursprungsbefolkningarna upplevs besitta diverse mystiska visheter. Än idag vallfärdar desillusionerade västerlänningar till Nepal och stränderna i Indien för att “finna sig själva”. Tyvärr kommer de flesta hem som bittra ateister, de kunde inte frälsa sig själva, eller genom något mantra på fusk-sanskrit från en övervintrad hippieguru…

2) Okunskap. Hur många känner till hur katolska kyrkan förvaltat och utvecklat exempelvis filosofin under sin 2000-åriga historia? Och hur många känner till den kristna trons närhet till den ännu äldre, och fortsatt levande, judiska begreppsvärlden? Allt detta sammantaget ger en historisk kontinuitet, som är avsevärt äldre och mer utvecklat än något annat i mänsklighetens övriga begreppsvärld.

Att sedan katolska kyrkan på ett avgörande sätt grundlagt Västvärldens kunskapsmässiga övriga utveckling är än mer obekant. (Gissa vilka svenska universitet som grundades av papisterna? Svar finns i ett annat inlägg på denna blogg.)

3) Effektsökeri är ett utslag av hävdelsebehov. Någon behöver tillgripa ett spektakulärt medel för att synliggöras i sin omgivning. Och att då uppvisa någon nytt och mystiskt flum kan kanske imponera på någon. Detta är särskilt vanligt bland internationellt kända artister. Pojkarna i Beatles och Madonna är ju lysande exempel. Det tragiska är att många ungdomar följer i deras spår, utan att begripa särskilt mycket av den “fantastiska” nyhet som deras förebild sprider i media. Att media abdikerat från kritisk granskning av annat än kristna gör ju inte saken bättre!

Hur kan då Kristus få plats i detta virrvarr? Hur många är det inte som omedelbart förpuppas då de hör namnet Jesus nämnas?

Är det omvänd exotism som gör att antalet kristna ökar på kontinenter som ligger långt bort från Medelhavets östra strand?

Vad är det för vrångbild av Kristus som skrämmer och vad kan vi göra för att sprida det mest revolutionerande budskapet i mänsklighetens historia?

Vad gör du?

Den 3e maj kan du öppet manifestera att tron lever!

“Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

Och vägen dit jag går, den känner ni.”

Tomas sade: “Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”

Jesus svarade: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Filippos sade: “Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.”

Jesus svarade: “Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?

Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar.

Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull.

Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.

(Joh 14:1-12)

Ta gärna del av Dagens Reflektion, några minuters fördjupning i videoformat om dagens läsningar (på engelska)… uppdateras varje dag…

Tänk om du gav du dig själv så mycket som en halvtimme i tystnad, och vågade ställa dig frågan - vad är det jag söker i livet, vad är det jag jagar efter? Har jag förlorat glädjen? När skrattade jag oförställt senast, när grät jag floder sist? När var jag en hel människa?

Du kommer säkerligen inte hitta svaret på en halvtimme, men du kommer däremot upptäcka hur otroligt många tankar du har och som borde ges många egna halvtimmar! Tänk om du ibland också fick höra hur andra människor har tänkt? Det märkliga är att vissa tankar har utvecklats av många generationer under långa tider, inte bara i någon halvtimme! Det råkar nu vara så fantastiskt att dessa tankar och livserfarenheter finns bevarade, sedan tusentals år.

Nu behöver du inte börja läsa en massa böcker, eller gå på ett otal kurser. Det enklaste är oftast det bästa - börja med att regelbundet ge dig själv lite tid att samla ihop dig, kanske hitta en fast punkt i veckan. Varför inte börja med söndagar klockan 11 (eller 10), i kyrkan? Tänk om tanken med denna händelse på söndagar är just att samla ihop sig?

Om du nu inte är särskilt troende längre, eller “vuxit ifrån” kyrkan så är du ännu mer välkommen. I den märkliga upplevelsen av en stunds stillhet, ja där finns Gud. Och du kan bara börja höra Gud om du börjar försöka lyssna! Och först då kan svar på frågan - vad är det jag söker i livet - och en ny glädje börja växa fram, men bara om du själv vågar låta det ske!

Halvtimmen i tystnad är en form av bön. Det finns väldigt mycket mer i kyrkan, men du kanske ska börja med att hitta just det du letat efter? Och det kanske inte räcker med bara en enda halvtimme under hela livet?