Alltid yrvaken

Med denna fjärde och sista del avslutas serien av fyra inlägg om Sola Scriptura, ett av protestantismens fem hörnpelare - “Genom Skriften Allena”! I denna del riktas blicken mot effekterna av att sätta principen om Sola Scriptura över andra värden.

Med största sannolikhet kan dessa inlägg uppfattas som provocerande av de som fostrats att vörda detta begrepp. Min avsikt är inte att såra någon, men i vanlig ordning belysa tillvaron ur ett kanske annorlunda perspektiv, tillvaron i denna och andra världar.

Och vad är så Sola Scripturas frukter? Sola Scriptura verkar inte alltid generera särskilt varma relationer mellan dess många olika anhängare. Hur många protestantiska grupper gör alla anspråk på det rätta sättet att tolka Skriften? Bara detta faktum är väl ett bevis för Sola Scripturas orimlighet? Någon bloggkommentator har försökt få denna utveckling att framstå som något positivt, ett sätt att bättre motstå frestaren och en kommande Antikrist. Jag frågar istället, hur många Nya Testament finns det, hur många inkarnationer av Gud - och svaret har sedan Mose dagar alltid varit detsamma:

“Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.

Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat.

Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp.”

Herren är en, Ordet är ett och hans Kyrka borde vara ett, återigen, så som våra äldre bröder, Det Gamla Förbundets folk har lyckats behålla enheten under tusentals år.

Du kan fortsätta att läsa vidare om hur vi katoliker betraktar Sola Scriptura (om du inte fått nog av mina inlägg). Denna sida har nämligen utgjort grunden för mina olika inlägg: http://www.catholic.net/RCC/Periodicals/Dossier/0304-96/anarchy.html

Och om du istället känner att din eventuella tro på Sola Scriptura behöver stöd, så hittar du en argsint version här: http://www.bible.ca/sola-scriptura-proof-texts.htm

En annan, mildare, version för Sola Scriptura hittar du exempelvis här: http://www.gotquestions.org/sola-scriptura.html

Notera igen(!) att vi katoliker ser Skriften som grunden för den kristna tron, men att Skriftens ord behöver tolkas och utvecklas, för att dess sanna innebörd skall bära frukt, en god frukt! Och i tvåtusen år har kyrkans fäder och mödrar utvecklat en djupare förståelse av mysteriet, låt oss inte stå still, låt oss bygga vidare på deras grund och sprida ett alltmer klart skinande ljus, vi alla på våra olika sätt, efter våra förmågor:

“Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.

I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.

Kan alla vara apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under?

Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller tolka sådant tal?

Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.”

(1 Kor 12:27-31)

Jag måste avsluta med att erkänna att jag efter dessa fyra inlägg inte begriper Sola Scriptura. Till några av inläggen finns kommentarer som nyanserat min bild på ett mycket värdefullt sätt, både på denna blogg och på andra bloggar. Så har exempelvis “Metanoia” uppvisat ett änglalikt tålamod med mina mentala irrfärder.

Är det Skriftens ställning i förhållande till andra auktoriteter som är problemets kärna?

Ifall man saknar andra auktoriteter, ja då finns ju endast Skriften. Att Skriften kräver kunskap för att tolkas verkar de flesta hålla med om, fastän det är oklart för mig hur protestanter löser tvistefrågor, utan att splittras.

Solo Scriptura verkar vara en marginell företeelse, dock en mycket högljudd sådan.

Inom katolska kyrkan finns en etablerad ordning mellan olika auktoriteter. Och i protestantiska rörelser finns ju oftast ingen övergripande auktoritet, och därför heller inget större problem med Sola Scripturas ställning. Eller?

Då undrar jag: är det meningsfullt att diskutera Sola Scriptura i det perspektiv jag gjort? Sola Scriptura fungerar ett tag i sin egen miljö, och bara där, tills olika tolkningar börjar presenteras. Till slut måste man då fråga sig: vad blir viktigast, rätten till en egen tolkning oavsett konsekvenser, eller är enheten i församlingen överordnad? Jag tror Skriften är tydlig på denna punkt.

Individuella tolkningar tenderar att förändras över tiden - vad säger att en person inte skulle förlika sig med en viss tolkning senare i livet, som tidigare i den personens utveckling annars kanske hade föranlett en splittring? Har vi denna respekt och plats i våra församlingar för människors förmåga att förändras? Denna fråga riktas även till mina katolska syskon i tron!

Slutligen: hur kommer kristenheten att förhålla sig till Skriften om ytterligare tvåtusen år? Tillkommer det absolut ingenting nytt, inga nya uppenbarelser, inga nya profeter? Kan verkligen allt som framtida profeter och mirakel kommer att säga oss vägas i ljuset av Skriften Allena? Och hur förvaltas Guds fortsatta uppenbarelser genom tiderna som kommer?

Tills slut handlar väl frågan om: vad är sann lära, och vad är irrlära? Är Skriften vårt enda instrument?

Oavsett hur vi ser på denna hörnpelare inom protestantismen, så hoppas jag att vi alla blir ihärdigare förkunnare av Ordet, “vi alla på våra olika sätt, efter våra förmågor”.

Eller, sett i ett större perspektiv bortom samfund och traditioner, vi är faktiskt en enda församling, i Honom, genom Honom och med Honom!

Med denna tredje del fortsätter en serie av fyra inlägg om Sola Scriptura, ett av protestantismens fem hörnpelare - “Genom Skriften Allena”! Denna del handlar om obefintligt stöd för tesen om Sola Scriptura i bibeln och om bibeltolkningens tillförlitlighet.

Dessa inlägg kan eventuellt uppfattas som provocerande av dem som fostrats att vörda detta begrepp. Min avsikt är inte att såra någon, men i vanlig ordning belysa tillvaron ur ett kanske annorlunda perspektiv, tillvaron i denna och andra världar.

Före Mose fanns inte Skriften! Idén om Sola Scriptura är fullständigt främmande för hela Gamla Testamentet och Israels folk. En utförligare sammanfattning om ett nyanserat förhållningssätt finns i denna artikel från SvD: “Hur legitimerar man en tolkningsprocess som fullständigt förändrar innebörden av texten, och hur kan man samtidigt hävda att modern judendom utgör en legitim förståelse av den bibliska traditionen? Svaret står att finna i den rabbinska judendomens idé att en muntlig tradition åtföljer den hebreiska Bibeln ända från dess uppenbarelse av Gud (2 Mos 19:20).” Traditionen är uppenbarligen inte ett katolskt påfund! Jesus själv var, som alla judiska män, skolad i Traditionen!

Inte heller skrev Jesus någon del av Bibeln (han skrev på marken ibland). Och följande den muntliga tradition som Israels folk förvaltat, fortsatte apostlarna sitt räddningsverk genom att främst förmedla ordet, genom sin direkta personliga närvaro. Mitt eget favoritstycke i Skriften är Johannes 1:1-5, som uteslutande handlar om Ordet, inte Skriften:

“I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

Det fanns i begynnelsen hos Gud.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Det finns inget stöd för Sola Scriptura i Nya Testamentet, men det finns gott om försök att uttolka sådant.

Måste då Skriften tolkas för att tesen om Sola Scriptura skall få Skriftens stöd, och vem skall då göra denna tolkning - hur vet man att tolkningen är korrekt? Sola Scriptura leder till många logiska kullerbyttor. Som exempelvis påståenden om att Skriften står över tolkning; men Skriften läser ju inte sig själv, någon (ofullkomlig) människa gör det, och den som lyssnar skapar sig en bild av budskapet - en ofrånkomlig tolkning sker av antingen den som läser, eller av den som lyssnar. Att läsa är att tolka! Att lyssna är att tolka!

Det som är viktigt är hur man tolkar Skriften! Är det rätt att tolka Skriften hur som helst? Vad skall man begära av den som tolkar Skriften? Hur kvalitetssäkrar man tolkningen? På alla dessa frågor har katolska kyrkan utvecklat tunga svar, och tolkningarna finns tillgängliga för alla som behöver vägledning i olika frågor, i Katolska Kyrkans Katekes.

En annan svårighet med Sola Scriptura handlar om bibelöversättningar och versioner. Vilken version av Skriften skall åberopas som grund? Kan man alls använda en översatt version av Skriften, blir inte det en förvanskning av den ursprungliga innebörden, och vilken översättning är mest trogen ursprunget? Var finns originalmanuskripten? Skriften som en enda sammanhängande bok blev inte färdigställd förrän kyrkomötena i Hippo (393) och Karthago (397, 419).

Det populäraste bibelstycke som lyfts fram för tesen om Sola Scriptura är 2 Tim 3:16-17: “Varje bok i skriften är inspirerad [theopneustos] av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

“Pasa graphe theopneustos” - varje bok i Skriften är inspirerad av Gud! Bra, då räcker det väl med Judasbrevet, eller varför inte nöja sig med Uppenbarelseboken? Eller, är hela Nya Testamentet nödvändigt i sin helhet? Vad gäller?

Ett annat bibelstycke som ofta används av Sola Scripturas varmaste vänner är Matteusevangeliet 4:1-11, Jesus frestas. I detta kapitel används frasen “Det står skrivet” ofta av Jesus. Jesus hänvisar inte till Traditionen, Kyrkan eller Magisterium, utan till Skriften! Men, även frestaren hänvisar här till Skriften!

Att Satan själv använder Skriften emot Messias är ju en megavarning för Sola Scriptura! Det intressanta är helheten (som vanligt), det står även skrivet i detta stycke: “Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun”, det står inte “varje bokstav som utgår ur Guds penna/hand”.

Varningar för att läsa Skriften på ett okunnigt sätt (utan Tradition?) verkar det finnas gott om:

“Att vår herre dröjer skall ni betrakta som en räddning. Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått.

Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.

Ni, mina kära, som fått veta detta, skall vara på er vakt, så att ni inte dras med i de ogudaktigas villfarelse och förlorar fotfästet.

Väx till i nåd och i kunskap om vår herre och frälsare Jesus Kristus. Hans är härligheten, nu och till evighetens dag, amen.”

(2 Pet 3:15-1

Väx till i nåd och kunskap! Därför har katolska kyrkan Traditionen som ett konkret sätt att förvalta och låta kunskapen fortsätta växa, generation för generation. Sola Scriptura skulle innebära att allting skulle stå still i evighet, tvinga samma problem och samma fördärv återupptäckas av varje individ och generation.

Ytterligare läsning i ämnet finner du här: Enhetens Vänner - Vem tolkar Bibeln?

Avslutande fjärde del i denna serie följer den 18e mars, 06.00. Kommentera gärna, men försök upprätthålla en god ton, i enlighet med reglerna för denna blogg.

Här fortsätter en serie av fyra inlägg om Sola Scriptura, ett av protestantismens fem hörnpelare - “Genom Skriften Allena”!

Med största sannolikhet kan dessa inlägg uppfattas som provocerande av de som fostrats att vörda detta begrepp. Min avsikt är inte att såra någon, men i vanlig ordning belysa tillvaron ur ett kanske annorlunda perspektiv, tillvaron i denna och andra världar.

Om stöd för Sola Scriptura finns i Skriften, så tog det verkligen lång tid innan någon hittade dessa bibelstycken! Begreppet var nämligen inte uppenbart för apostlarna, inte för de första kristna och inte heller för kyrkofäderna. Sola Scriptura lät vänta på sig i 1500 år.

Det måste ju vara så att Sola Scriptura har stöd i Skriften själv, för att tesen skall anses vara giltig. I dessa diskussioner brukar vi katoliker ofta ställa standardfrågan: “Var i Skriften finns det stöd för Sola Scriptura?” Det visar sig då att endast ett tränat öga, tillsammans med en “tillrättalagd” tolkning kan hitta något sådant. Att man måste lära sig hitta dessa rader och hur dessa rader skall utläsas, är i sig ett bevis på Sola Scripturas orimlighet. Eftersom Skriften inte uppenbart stödjer denna tes, så har en “Tradition och Magisterium” uppkommit för att undervisa i hur Sola Scriptura kan påstås få stöd i Skriften!

Oftast presenteras inte de rader som används för att hävda Sola Scriptura i hela sitt ursprungliga sammanhang. Dessutom används ibland kyrkofäder(!) för att hävda Sola Scripturas giltighet - det borde väl räcka med Skriften allena?

Nedan följer ett exempel på citat från lämpligt vald kyrkofaders produktion:

Ett citat av S:t Basileios, biskop av Ceasarea i Kappadokien (330-379): ” Låt därför den av Gud inspirerade Skriften vara domare mellan oss. Och på vilken sida man än hittar läror som är i harmoni med Guds ord, så skall sanningens röst kastas till förmån för den sidan” (Brev CLXXXIX till Eustathius, läkaren).

Problemet är att Basileios hela övriga produktion inte andas en endaste bokstav till stöd för Sola Scriptura, snarare handlar det mesta han skriver om motsatsen:

“Av all tro och utövning, antingen allmänt vedertagen eller ålagd, som är bevarad i Kyrkan, har vi fått en del som skriftlig lärdom, annat har givits oss som mysterium från apostlarna genom apostlarnas tradition; och båda dessa har samma kraft i förhållande till sann religion” (De Spirito Sancto, kapitel 27, stycke 66, egen översättning)

och

“För jag betraktar det apostoliskt att stå fast vid ej nedtecknade traditioner. ‘Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det’ (1 Kor 11:2) och ‘ Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.’ (2 Thes 2:15)” (De Spirito Sancto, kapitel 29, stycke 71, egen översättning)

Basileios skriver ofta om betydelsen av att betrakta muntlig apostolisk Tradition i kyrkan som normerande. Sola Scriptura är knappast något Basileios uppmuntrade, särskilt som Nya Testamentet fastställdes under Basileios egen livstid. Han var betydligt mer bekymrad över samtida irrläror!

Detsamma kan nog sägas om övriga kyrkofäder som brukar få låna något citat till Sola Scripturas påskyndare; kyrkofäderna slogs mot irrläror och kyrkosplittrare! Och dessa båda fenomen fortsätter att förvirra med förnyad styrka än idag.

Fortsättning i en tredje del följer den 11e mars, 06.00. Kommentera gärna, men försök upprätthålla en god ton, i enlighet med reglerna för denna blogg.

Här börjar en serie av fyra inlägg om Sola Scriptura, ett av protestantismens fem grundpelare - “Genom Skriften Allena”!

Med största sannolikhet kan dessa inlägg uppfattas som provocerande av de som fostrats att vörda detta begrepp. Min avsikt är inte att såra någon, men i vanlig ordning belysa tillvaron ur ett kanske annorlunda perspektiv, tillvaron i denna och andra världar.

Eftersom många besökare på denna blogg förmodligen är katoliker, så listar jag kort protestantismens övriga fyra grundpelare:

1. Sola Fides - “Genom Tron Allena”
2. Sola Gratia - “Genom Nåden Allena”
3. Solus Christus - “Genom Kristus Allena”
4. Soli Dei Gloria - “Gud Allena Äran”

Du kan läsa mer om dessa fem Solas exempelvis här.

För alla som missat denna diskussion som pågått de senaste 500 åren: Sola Scriptura handlar om idén att Skriften i sig är en helt tillräcklig grund för att bygga tron (kallas: formellt tillräckligt), I dess mest extrema tolkning (Solo Scriptura) anses inget utöver Skriften behövas: ingen Tradition, inget prästerskap, egentligen inte heller någon bibelskola (för det är ju exakt vad Traditionen egentligen är). Var och en anses själv kunna läsa och uttolka Skriften, själv finna vägen till frälsning. Öppna Bibeln, läs och bli frälst?

En stor del av världens kristna, bl.a. katoliker och ortodoxa, har dock en annan uppfattning, “Prima Scriptura”. Vi hävdar att Skriften behöver tolkas för att dess fulla och sanna innebörd skall kunna förmedlas. Apostlarna själva ofta hade svårt att förstå Jesus Kristus, och så är det för de flesta människor än idag.

Vi lever nu, 2000 år efter de beskrivna händelserna och i en mycket annorlunda kultur. Tolkning och förståelse utvecklas med tiden - dvs. ett begrepp som kallas Tradition (och vi katoliker har även Magisterium). Vi hävdar att skolning är nödvändigt för att förstå och rätt förmedla Skriften. Jesus själv kallade sitt budskap för en lära (Joh 7:15-18), och använde många liknelser (tolkningar!) för att vi bättre skulle förstå världshistoriens mest revolutionerande budskap (Matt 13:1-52)!

Notera att katoliker inte påstår att Skriften inte är grunden för den kristna tron (kallas: materiellt tillräckligt), ett påstående som annars brukar kastas på katoliker i vulgära sammanhang. Och många blandar ofta ihop Sola Scriptura med Solo Scriptura.

Del två i denna serie följer den 4e mars, 06.00. Kommentera gärna, men försök upprätthålla en god ton, i enlighet med reglerna för denna blogg.