Här fortsätter en serie av fyra inlägg om Sola Scriptura, ett av protestantismens fem hörnpelare - “Genom Skriften Allena”!
Med största sannolikhet kan dessa inlägg uppfattas som provocerande av de som fostrats att vörda detta begrepp. Min avsikt är inte att såra någon, men i vanlig ordning belysa tillvaron ur ett kanske annorlunda perspektiv, tillvaron i denna och andra världar.
Om stöd för Sola Scriptura finns i Skriften, så tog det verkligen lång tid innan någon hittade dessa bibelstycken! Begreppet var nämligen inte uppenbart för apostlarna, inte för de första kristna och inte heller för kyrkofäderna. Sola Scriptura lät vänta på sig i 1500 år.
Det måste ju vara så att Sola Scriptura har stöd i Skriften själv, för att tesen skall anses vara giltig. I dessa diskussioner brukar vi katoliker ofta ställa standardfrågan: “Var i Skriften finns det stöd för Sola Scriptura?” Det visar sig då att endast ett tränat öga, tillsammans med en “tillrättalagd” tolkning kan hitta något sådant. Att man måste lära sig hitta dessa rader och hur dessa rader skall utläsas, är i sig ett bevis på Sola Scripturas orimlighet. Eftersom Skriften inte uppenbart stödjer denna tes, så har en “Tradition och Magisterium” uppkommit för att undervisa i hur Sola Scriptura kan påstås få stöd i Skriften!
Oftast presenteras inte de rader som används för att hävda Sola Scriptura i hela sitt ursprungliga sammanhang. Dessutom används ibland kyrkofäder(!) för att hävda Sola Scripturas giltighet - det borde väl räcka med Skriften allena?
Nedan följer ett exempel på citat från lämpligt vald kyrkofaders produktion:
Ett citat av S:t Basileios, biskop av Ceasarea i Kappadokien (330-379): ” Låt därför den av Gud inspirerade Skriften vara domare mellan oss. Och på vilken sida man än hittar läror som är i harmoni med Guds ord, så skall sanningens röst kastas till förmån för den sidan” (Brev CLXXXIX till Eustathius, läkaren).
Problemet är att Basileios hela övriga produktion inte andas en endaste bokstav till stöd för Sola Scriptura, snarare handlar det mesta han skriver om motsatsen:
“Av all tro och utövning, antingen allmänt vedertagen eller ålagd, som är bevarad i Kyrkan, har vi fått en del som skriftlig lärdom, annat har givits oss som mysterium från apostlarna genom apostlarnas tradition; och båda dessa har samma kraft i förhållande till sann religion” (De Spirito Sancto, kapitel 27, stycke 66, egen översättning)
och
“För jag betraktar det apostoliskt att stå fast vid ej nedtecknade traditioner. ‘Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det’ (1 Kor 11:2) och ‘ Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.’ (2 Thes 2:15)” (De Spirito Sancto, kapitel 29, stycke 71, egen översättning)
Basileios skriver ofta om betydelsen av att betrakta muntlig apostolisk Tradition i kyrkan som normerande. Sola Scriptura är knappast något Basileios uppmuntrade, särskilt som Nya Testamentet fastställdes under Basileios egen livstid. Han var betydligt mer bekymrad över samtida irrläror!
Detsamma kan nog sägas om övriga kyrkofäder som brukar få låna något citat till Sola Scripturas påskyndare; kyrkofäderna slogs mot irrläror och kyrkosplittrare! Och dessa båda fenomen fortsätter att förvirra med förnyad styrka än idag.
Fortsättning i en tredje del följer den 11e mars, 06.00. Kommentera gärna, men försök upprätthålla en god ton, i enlighet med reglerna för denna blogg.
