Alltid yrvaken

Den första maj fyller denna blogg hela fyra månader!

Från första maj är det också bloggpaus på denna blogg! Ja, det är ju ytterligare något otroligt i tillvaron, i denna och andra världar!

Jag behöver all tid åt mitt forskningsarbete, och för att bygga en ny brygga. (Någon som råkar ha några telefonstolpar över?)

Det är alltså paus på denna blogg under perioden maj-augusti, minst! Något plötsligt inlägg kanske kan dyka upp under perioden, men det blir inte många.

Jag kommer i begränsad omfattning fortsätta kommentera på denna och andras bloggar, då jag befinner mig på platser som erbjuder både elektricitet och Internet.

Tack till alla er som kikat in på denna blogg sedan starten den 1a januari! Jag hoppas att bloggen presenterar någon, någonstans, någonting gott att ta med sig i tillvaron, i denna och andra världar…

Önskar nu alla en välsignad och fantastiskt fin vår & sommar!

Vad utgör skillnaden mellan diskussion och bråk? Kan detta medium alls fungera som diskussionsforum, eller är bloggformen endast lämpad för bjäfs? Jag har varit extremt skeptisk sedan jag startade denna blogg vid årsskiftet.

Vilka förutsättningar krävs för att en diskussion inte ska spåra ur och hamna på sandlådenivå? Vad krävs av deltagarna?

Onekligen är det så att fördomar, eller rentav ett cementerat förakt grumlar förmågan att föra någon givande diskussion. Sådant visar sig ofta genom förolämpande uttryck, eller att fördomsfulla och oftast irrelevanta påståenden läses in i någons kommentar.

Vad krävs av dem som diskuterar? Måste alla ha doktorsexamen i det aktella ämnet för att få framföra en synpunkt? Och vore det verkligen en kvalitetsstämpel? Jag tror inte det. Min egen erfarenhet visar att alla styrs av förutfattade meningar i olika utsträckning. Och i den akademiska världen är det förvånansvärt sällsynt med vidsynthet, där råder snarare en inskränkhet som oftast bara tillåter en endaste “mainstream” uppfattning i taget.

Andra kanske envisas med att betrakta diskussioner som någon form av tävlan, där det endast handlar om att ha mest rätt. Jag tror detta synsätt mest vittnar om brist på livserfarenhet och begränsade perspektiv, naturligt under den period i livet då världen oftast betraktas som svart eller vit, då allting är antingen rätt eller fel. För länge sedan respekterades mogenhet och livserfarenhet, men idag fyller exempelvis etermedia istället allt utrymme mellan diverse lågbudgetproduktioner med vettlöst pladder! Fördumning blir förebild!

Jag upplever att en diskussion blir riktigt intressant först då flera personer tillsammans utvecklar och nyanserar ett ämne. Att antingen själv delta, eller bara beskåda sådant är nästan mirakulöst! Detta kräver en hel del av deltagarna, exempelvis en förmåga att tänka sjävständigt. Att plötsligt möta en lista med referenser till andra personers arbeten, eller fladdrande citat dödar i princip hela diskussionen. Detta liknar mest en tävlan i vem som snabbast lyckas bygga en hög böcker. I en diskussion ökar inte tyngden i ett påstående genom att hänvisa till någon annan, detta saboterar istället diskussionen. För varje referens kan man ju svara med en motsägande referens! Jag tror detta är typiskt då egen förmåga inte räcker och fullständigt poänglöst!

Jaha, undrar nu ifall jag bara har orealistiska förväntningar, eller om fenomenet jag drömmer om verkligen existerar? Kanske enklare att bara föra en monolog nere i garaget?

Dags att byta till sommardäck, ta fram sommarskor och putsa solglasögonen?

Många har berättat om ett tidens tecken utanför bloggosfären - våren!

Så, då får väl denna blogg också nya vårkläder…

Så har denna blogg hunnit bli tre månader gammal.

När jag den första januari startade denna blogg var det främst för att:

“se ifall man kan föra en intelligent, sansad och respektfull diskussion om olika frågeställningar i detta medium? Eller, måste diskussioner urarta till regelrätta bataljer där alla medverkande försöker vinna på knockout?

…Måste man alltid ha absolut rätt i diskussioner - kan man inte bara få lufta olika tankar? Därför kommer jag undvika att på denna blogg ‘påtvinga’ någon mina ’sanningar’, och istället försöka hålla en förutsättningslös dialog levande“

Inledningsvis riktade jag många frågeställningar till andra kristna och till sökare av alla slag.

Den senaste tiden har jag riktat frågeställningar till främst ateister och tvivlare.

Jag har då blivit mycket förvånad över vilken harm detta har väckt på olika kanter. Att som kristen ifrågasätta delar av det ateistiska trossystemet verkar verkligen vara tabu. Att som kristen behöva svälja de mest hårresande anklagelser har ju varit den normala ordningen i decennier.

Jag har i ett flertal inlägg tydligt försvarat den fria tankens och det fria ordets absoluta oantastlighet.

Reaktioner jag mött på denna blogg, och på andra bloggar tvingar mig nu att ställa nya frågor:

• Finns det ateistiska sekter?
• Har ateismen blivit en religion?
• Får inte ateismen ifrågasättas?

Det är sorgligt att betrakta den oförmåga till diskussion som ibland manifesteras. Ett litet fåtal kristna och ateister har en oförmåga att se bortom givna ramar, kunna lämna dogmatiska urkunder, inte ta all kritik som hot.

Jag hoppas att majoriteten av läsarna på denna blogg vill fortsätta reflektera över de frågor jag ställer, eller ännu hellre delta med liv och lust i diskussionen. Inte för att försöka “vinna” någon påhittad debatt, utan för att nyansera den bild jag framställer, för att vi därigenom alla tillsammans ska kunna betrakta tillvaron på ett rikare och ödmjukt sätt.

Jag kommer, innan ett längre sommaruppehåll, fortsätta kritisera delar av den ateistiska världsbilden ännu mer, särskilt de delar som utgår från ett försök att monopolisera diskussioner, sanningar och perspektiv - de delar av ateismen som uppträder sekteristiskt och önskar tysta all opposition.

(If freedom of speech means anything at all, it is the freedom to say things that people do not want to hear”, George Orwell)

Så har denna blogg hunnit bli två månader gammal.

Vad har då dessa månader givit? Detta kanske mer är en fråga till dig som läsare?

Jag är fortfarande extremt skeptisk till bloggen som företeelse. I många diskussioner genom detta medium ser jag frön till splittring och missförstånd. Är bloggen mer lämpad som verktyg för polemik, än för ökad förståelse?

Varför?

Har vi så svårt att vara prestigelösa? Måste vi envisas med att påstå oss besitta sanningen? Måste vi driva våra egna frågor in absurdum?

Ingen människa besitter sanningen!

Vi kan alla ta del av sanningen, men bara delar! Vi är ju ofullkomliga och defekta. Vi borde kanske i bloggdiskussioner försöka upprätthålla medvetenheten om vår bristande förståelse, inse att vi har en begränsad personlig bild, och inte kräva att alla andra skall anamma exakt vårt eget perspektiv? Vi kommer aldrig bli mentala kopior av varandra.

Tvärtom, jag har min bild - du har din. Tillsammans fångar de kanske en större del av sanningen!

Under februari misslyckades jag fullständigt med att dra ner på min aktivitetsnivå i bloggosfären. Jag gör nu i mars ett nytt försök att flytta min energi. Redan färdiga inlägg kommer att fortsätta publiceras på denna blogg. Och någon plötslig reaktion på olika konstigheter i tillvaron kan säkert också komma.

Läs, begrunda, reagera, men framförallt önskar jag fortsatt allt gott i fastetider!