Relativismen är död
Oerhört många unga har en extremt dimmig bild av vår historia. Om den kristna tron vet många i princip inget annat än det de läser i kvällspressen, om ens det.
Under några decennier har relativism och pop-ateism varit de -ismer som många ungdomar i vår del av världen ramlat in i.
Men, världen förändras!
Relativism och nihilism är passé. En ny generation är på väg, med helt andra värderingar och förhoppningar. En generation med drömmar om hem och familj, om ett Svenssonliv.
Kvar i gamla hjulspår fortsätter diverse kulturskribenter och opinionsbildare att häckla konservativa värderingar. De ser inte att ”post-modernismens” tid är förbi och förpassad till historiens skräpkammare. Utvecklingen har sprungit ifrån dem. De som en gång utnämnde sig själva till avantgarde är snart försoffade föredettingar.
Jag är både lättad och glad över att ännu en epok närmar sig ett slut. En unken epok där civilkurage och fundamentala värden föraktats, häcklats och bekämpats. Arvet efter 1968 är på väg att försvinna med den generation som i unisexdress och marijuanadimma förvandlade allt sjukt till norm.
Kairos Future genomförde i våras en undersökning av 90-talisternas framtidsdrömmar. Trenden är tydlig – post-modernismen är utdöende, eller som Kairos Future kommenterar förändringen ”bye bye post-modernt flum”.
En fråga bara. Likställer du relativism med postmodernism?
Postmodernism är ett diffust och brett begrepp, i vilket relativism och mycket mer ingår…
Eller som någon flitig person skrivit om begreppet på Wikipedia:
”begreppet ändå i allmänhet sägas kännetecknas av:
* En reaktion mot modernismens strävan efter framsteg, objektivitet och förnuft (se nihilism)
* Accepterandet av ett massmediadominerat samhälle, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt
* Accepterandet av världens globalisering, decentralisering och pluralism
* Idén om att allt är relativt och subjektivt, t.ex. erfarenhet, mening, moral (se existentialism) och kultur (se kulturrelativism)”
Whatever – all that crap is dying…
Undrar om en konsekvensvärderande etik är relativistisk? Dvs att en viss handling (t ex att slå någon, att stjäla, att ljuga) ibland kan vara fel och ibland rätt, sett utifrån situationen. Detta är väl det enda sätt jag ser mig själv som eventuell relativist.
Förövrigt ser jag gärna att postmodernismen snart tappar anhängare.
Bra fråga. Jag har inte ”Svaret”.
Men, jag tror man kan dela upp din fråga. Vilka är fundamentala etiska principer för samhället, lagarna, etc? Finns sådant?
Hur ser sedan en personlig och pragmatisk etisk modell ut?
Jag ser att mitt samfund har gjort så; det finns två delar – en del som är övergripande, tidlös och universell. Sedan finns en tolkning för livets olika skiften, i form av vår katekes – en slags praktisk vägledning.
Hoppas att diskussioner om etik får en renässans för lång tid framöver.
Jag håller med. Relativismen blir allt svagare. Mona Sahlin har legat mycket lågt det senaste året med feminism, HBT-frågor, invandrarfrågor och miljöfrågor. Något som var hennes huvudområde under den förra socialdemokratiska regeringen. Det här begreppet gränsöverskridande känns heller inte så spännande längre. Nu är dygderna flit, ordning och skötsamhet på väg tillbaka. Att bygga upp har blivit viktigare än att riva ner. Och de små gemenskaperna står i fokus. Kulturradikalismen/värderelativismen är på väg tillbaka, men den lever kvar alltjämt i små nischer som skolböcker och svenska kyrkan.