Debatt

Jag lyssnade på ”debatten” om samkönade äktenskap i Svenska Kyrkan. Huvudargumentet för samkönade äktenskap handlade i korthet om att vara snäll, med många hänvisningar till kärleksbudskapet. ”Ingen ska lämnas utanför”, ”störst av allt är kärleken”, etc.

Är det därför kyrkan hittills välsignat förbundet mellan man och kvinna?

Ja, men då så! Varför då inte inkludera även andra förhållanden som känner sig marginaliserade; exempelvis de som önskar omge sig med harem – man kan ju faktiskt älska flera samtidigt! Är denna kärlek mindre värd än andras? Det finns många fler former av kärlek som fortfarande är ”utanför”. Var då konsekventa och välsigna alla kärleksformer – var progressiva och vidsynta!

Biskop Erik Aurelius i Skara resonerade i sammanfattning så här: tolkningen av Skriften förändras; kvinnor fick inte klippa håret på Jesu tid, men detta är naturligt idag, alltså… En annan talare citerade Wejryds svängning i frågan: ”…vi får anpassa oss (till riksdagsbeslutet)”.

Äkta kärlek handlar inte om att acceptera allt! Äkta kärlek handlar inte om att tillåta allt! Kristus var mycket tydlig och tuff – han avskaffade inte lagen! Av kärlek måste man säga nej till vissa saker!

Det är alldeles och totalt förvirrat; äktenskapets välsignelse och kärlek är faktiskt två olika saker! Kärlek kan man känna utan ritual. Juridiskt äktenskap kan man ingå utan kyrkan.

Vet prästerna i Svenska Kyrkan alls vad de välsignar och varför? Ja, det är ju uppenbart att äktenskapet inte är ett sakrament i Svenska Kyrkan, inte något instiftat av Gud – det är alltså ingenting?

Mod är att våga säga nej, men ändå älska och omfamna alla!

Svenska Kyrkan är verkligen som en fårskock utan herde, helt vilsen…

(Uppdaterad 2009-10-21 17.30: Det fanns egentligen inget spår av debatt. Dagens ”debatt” var en parad av oemotsagda monologer – ingen diskussion alls. En förutsägbar skendemokratisk charad.)