Jag tvivlar
Jag tvivlar!
Jag tvivlar inte på min kristna tro. Men, jag tvivlar på denna diskussionsform, bloggosfären.
Jag önskar (”I have a dream”) att den möjliggjorde mötet mellan olika livsstilar. Jag önskar att den kunde väcka nyfikenhet, sprida vidsynthet, ifrågasätta tidsandan.
Men, hur fungerar denna form egentligen? Några slutar blogga pga de vidriga kommentarer de fått. Vissa bloggare ägnar all sin tid och kraft åt att sprida lögner och förtal. Andra bloggar fungerar som verbala romerska gladiatorspel.
Tänk att kombinationen anonymitet och Internet lockar fram så mycket trams.
Skapar detta medium några bryggor alls, eller cementerar och förstärker den istället motsättningar? Är samtalstonen i bloggosfären ett resultat av ”det kritiska tänkandet”, eller förmår vi i ”världens modernaste land” verkligen inte hantera nya och annorlunda tankar? Vad säger det om vår kreativitet, fantasi och empati?
Någonstans läste jag:
”Det finns en gammal tradition av samtal mellan människor, med ibland mycket olika uppfattningar – men det är en utrotningshotad tradition. Måste man alltid ha absolut rätt i diskussioner – kan man inte bara få lufta olika tankar?”
Eftersom jag egentligen inte bara vill bidra med ytterligare en enögd blogg som arena för enbart pajkastning, så funderar jag nu på att sluta blogga. Jag funderar…
Jag kan förvisso bara tala för mig själv, men jag kan garantera att för mig har bloggosfären varit betydligt mer av en brobyggare än en ”murbyggare”. Så sluta inte blogga för min skull!
Jag förstår hur du känner för jag känner periodvis likadant. Vissa kommentarer är så korkade, aggressiva, nedvärderande och hatiska att man bara vill sluta. Jag har tagit bort flera inlägg pga kommentarerna. Nu har jag beslutat fortsätta skriva men bara publicera de kommentarer jag vill. Tyvärr måste man ju läsa alla för att kunna välja vilka man publicerar…
Jag hoppas du inte slutar blogga. De onda krafterna ska inte få segra.
Till viss del har du givetvis rätt. Bloggosfären kan fungera som cementerare/förstärkare av egna uppfattningar. Många söker sig till likasinnade och hjälper varandra att bekräfta de egna uppfattningarna och förkasta motsatserna. Man väljer helt enkelt vilka kanaler man vill rikta uppmärksamheten till och absorberar sedan det affirmerande informationsflödet.
Sedan finns det precis som du skriver vissa som endast vill störa och förstöra för andra.
Men detta är endast en sida av det hela. Bloggosfären kan även fungera utbildande och vyvidgande. Jag själv har lärt mig mycket genom att skriva och av att läsa andras bloggar. Den katolska tron hade jag t ex mycket dålig koll på innan jag började blogga och besöka diverse forum. Jag har lärt mig mycket om andra kristna förgreningar också.
Och inte minst har jag genom bloggandet fått ”träffa” och i viss mån lärt känna individer med olika bekännelser. Genom dessa möten har jag fått större insikt om att katoliker, frikyrkliga, ateister, osv ofta inte motsvarar mina fördomar. Man kan inte placera folk i olika fack utan vidare.
Sedan är alltid svårt för folk att ändra sina åsikter, speciellt när det gäller åsikter kopplade till starka och viktiga känslor. Jag har endast stött på en handfull individer som på internet gjort helomvändningar i sina övertygelser. Sådant stöter man troligtvis på oftare bortom tangentbordet. Men detta tror jag är både en för- och nackdel med internet. En nackdel i och med att diskussionerna inte förs ansikte mot ansikte. Men fördelen är att man snabbt kan finna många med olika åsikter. Man blir inte lika enögt attraherad av en enda individs retorik och utstrålning.
Hur man väljer att agera på och nyttja internet är troligtvis en personlighetsfråga till stor del. Det kan även vara beroende på den sociala kontext man befinner sig i. Vissa kommer inte ha någon större nytta av internet. Andra kommer att vidga sina vyer på ett sätt som kanske aldrig innan varit möjligt.
Kanske blir du i din uthållighet salig när du skymfas för Jesus Kristi skull..
Typ bergspredikan..
Är det ett martyrskap?
Härligt att se kommentarer!
Hittills har det faktiskt inte landat några läskiga kommentarer på denna blogg. Alla kommentarer har publicerats utan filtrering, frånsett sådant som fastnat i blogghotellets spamfilter.
De allra flesta har utifrån någon egen övertygelse fört fram sina uppfattningar.
Mina tvivel handlar mer om bloggen som diskussionsform och en kanske naiv önskan att olika aspekter kunde respekteras på ett likvärdigt sätt.
Jag upplever att Sverige är på väg mot enfald, inte mångfald, mot trångsynthet, inte vidsynthet. Mitt i allt gapande mellan olika ytterligheter finns nästan ingen lugn plats kvar för stilla resonerande mellan människor med olika livserfarenheter. Måste allt bedömas enbart som ”rätt”, eller ”fel”?
Vart tog färgerna vägen? Var är nyanserna och alla toner? Finns det verkligen bara plats för en färg, och en ton?
Var finns drömmarna och visionerna som kan spira till bilder om en mänskligare tillvaro? Jag funderar…
Jag känner helt igen den där tankegången, har också funderat på att lägga min kraft på annat (vilket jag till stor del gör, bloggar inte alls lika mycket).
Det är precis som Pekka S skriver sällan man ser helomvändningar kanske framförallt inom bloggsfären. Det tycks tyvärr ofta handla om att slipa sina argument så att de blir helt omöjliga att attackera – vilket de dock sällan är.
Jag tror mera egentligen på mötet IRL – men det är också svårt där att finna gemensamma arenor där man lär känna människor mera än bara ytligt kanske.
Har du personligen fått ur något ur denna diskussionform? Lärt dig något nytt? Ändrat någon åsikt? Fått en nyanserad bild av tidigare fördomar?
Jag menar nog att bloggarna idag är enda platsen där man får veta något som faller utanför medias snäva åsiktsramar. Ännu på 90-talet brukade jag följa med debatt-sidan i det lokala bladet; idag lönar sig inte det.
Och mer konkret, ifråga om fakta: Bloggarna har öppnat en ny värld för mig. Idag vet jag t.ex. att USA är uppdelat, nära nog 50-50, mellan folkligare ‘conservatives’ (i ‘Red states’) och mer elitära ‘liberals’ (i ‘Blue states’). Det här vet svenska journalister uppenbarligen ingenting alls om. Vill inte veta. ”Bortåt halva befolkningen kristen, i någon mening? Aldrig i livet att vi skulle ta upp en så’n sak.”
Huvudregeln är att media är mot allt kristet — och för allt ”anti-kristet”. Ett exempel: Man trodde ju att media menade allvar med att kvinnors jämställdhet var något ytterligt väsentligt. Men lik f-t stöder man alltid islam, och t.ex. rätten att alltid och överallt ha hijab på huvudet, och om det kniper även niqab, rånarluvan med ögonspringa…
Mulla Omar och hans åskktsfränder har nämligen rätt attityd gentemot kristna, dessa usla kufar. (‘Kvinnoförtryckare? Mulla Omar? Ånej. Han är inte värre än karlar här hemma hos oss.’ G Schyman.)
Att media sedan i stort sett tiger om — för att ta ett exempel — det lågintensiva men uthålliga upproret mot mullorna i Iran, det visar också att vissa företeelser inte får kritiseras på allvar.
Så nog kan bloggarna vara betydelsefulla. Nej, naturligtvis inte de där som bara ”tycker” något om något som aftonlöven just då ”tycker”. Men de som för fram åsikter som strider mot medias världsbild.
Pekka,
Man lär sig alltid något.
Det jag blivit alltmer övertygad om är att diskussionsformen inte passar till överbryggning mellan olika åsikter och synsätt. Denna publikationsform fungerar fint för intressegrupper, där deltagarna bara förstärker varandras uppfattningar – klubbar för inbördes beundran.
Fått en nyanserad bild? Ja, genom att kika på olika bloggar har jag fått en inblick i hur olika grupperingar ”resonerar”, eller oftast inte förmår resonera.
För mig personligen har bloggosfären gett mig möjlighet att framföra mina åsikter; på ett sätt som annars är otänkbart pga den massiva åsiktslikriktning publika media dagligen visar exempel på.
Fenomen som bloggosfären och Newsmill bryter ”kulturelitens” monopol.
Man skulle kunna önska att dessa stora kommunikationsmöjligheter som internet och det s.k. informationssamhället för med sig ledde till en breddning av horisonter och ett intelligentare samhällsklimat.
Potentialen finns såklart där – att vi genom nätet lär oss nya saker, lär känna människor som är annorlunda än oss, får nya perspektiv och nyanserar vår världsbild.
Problemet är att det i mångt och mycket hänger på oss själva att leta efter denna ”onlinebildning” (ingen fyller Googles sökfält åt oss), och att vi per definition endast kan söka efter sådant som vi känner till eller åtminstone har ett hum om. Därtill ska läggas vår egen ”tröghet”: vi vill sällan läsa något som står i motsats till det vi önskar, tror och tycker. Således sker en nästan ofrånkomlig likriktning av vår tanke och föreställningsvärld om vi i vår ensamhet helt fritt får navigera på nätet. För nya kunskaper, infallsvinklar, möten är ju alltid något som åtminstone delvis kommer utifrån, oberoende av oss.
För vissa kan bloggosfären fungera ögonöppnande och berikande, men det förutsätter en dos intellektuell nyfikenhet och ärlighet som inte är allmänt spridd. För flertalet handlar det om att söka efter bloggarna som bekräftar ens egna åsikter och eventuellt ondgöra sig över oliktänkare i deras kommentarrutor.
Vi får (på nätet, men även i samhället i stort) en mångfald av grupperingar som kan existera parallellt, men vi får en större enfald inom gruppen, eftersom inget av det man kommer i kontakt med utmanar eller utvecklar den egna uppfattningen – jag väljer ju vad jag vill komma i kontakt med.
Lalande, varmt välkommen!
Tack för en mycket tänkvärd kommentar!
”…en mångfald av grupperingar som kan existera parallellt, men vi får en större enfald inom gruppen”; en slags återgång till bymentalitet och tribalism, fast i elektronisk version?
Finns det verkligen inga forum där diskussion mellan olika perspektiv sker respektfullt och förutsättningslöst? Tror det är oerhört många fler än jag som skulle njuta av att sitta i en sådan publik.
Kanske en affärsidé; diskussionsklubb med Club Sandwich och Guiness?
Jag tror att det finns en stark tendens till ”intellektuell tribalism” idag. En för långt gången individualism menar att det är den enskilde individen som har monopolansvar på sin egen utveckling och bildning, och detta uppmuntrar ensidighet.
Problemet är att vi för att utvecklas behöver auktoriteter – inte auktoritära auktoriteter (där auktoritet=makt), men goda auktoriteter (där auktoritet=kärlek, välvilja) som har andra och bredare erfarenheter än vad vi själva har och som kan peka bortom vår nuvarande horisont på sådant som kan berika oss.
Idag, när vi ideologiskt har en stark individualism och dessutom har de tekniska/praktiska möjligheterna att sätta den till verket, har det ”fria lärandet” blivit ett nyckelord. Men lärande kan aldrig vara fritt i betydelsen att det är självständigt – jag kan aldrig lära mig något på egen hand om jag inte förmår lita på mina källor eller på de personer som genom råd och ledning visar mig dessa källor.
Samma sak gäller på nätet: om jag är ensam i mitt sökande på nätet är jag ju per definition hänvisad till min horisont, såvida jag inte aktivt letar efter personer (t.ex. bloggare) som kan vidga den.
Det finns säkert platser och fora för det goda förutsättningslösa samtalet mellan parter, trots skilda utgångspunkter (annars skulle ju samtalet vara meningslöst). Men de är svåra att hitta – är det för att de blir färre, eller för att de gör mindre väsen av sig?
Det är nog tyvärr inte i det offentliga samtalet man kommer finna ett sådant sammanhang. Åtminstone i Sverige är ju debatten tämligen grund och positionerande, och det man saknar i sakargument, resonemang och ärlighet kompenserar man med ohederligheter som guilt by association och insinuationer. Frågan är om det egentligen har varit annorlunda, både här och utomlands.
Jag hoppas dessa något osammanhängande funderingar kan förtydliga något av vad jag menar.
Lalande,
Din kommentar och analys är lysande! Vilket gör mig bedrövad.
Om vi uppvisar en sådan kollektiv infantilitet så ligger ju vår civilisation vidöppen för barbarins återkomst och slutliga triumf.
Och det är väl då detta som avspeglas i medias nyhetsflod av perversiteter?
Nu blir jag än mer frågande inför alla ateistiska talkörers hyllning av ”förnuftets triumfer”…
Vad göra?
Jag tror att samma hot föreligger för vår västerländska civilisation som det har gjort för andra i historien – man glömmer eller förkastar de värden/förhållningssätt som har varit nödvändiga för att bygga upp civilisationen, och så börjar den krackelera. Det behöver inte betyda att att man måste ställa sig bakom allt, eller att alla ”civilisationsbyggande” värden per definition är goda och önskvärda. Dock är det nödvändigt att vara medveten om dem, och att veta på vilken sockel man står för att förstå hur vårt samhälle fungerar och på vilka grunder det vilar.
Om det blir någon ”barbarins triumf” låter jag vara osagt, men det är antagligen beroende av i vilken grad vi känner oss själva.
Jag kan f.ö. varmt rekommendera Philippe Nemos lilla bok ”What is the West” där han kunnigt och sakligt visar vilka händelser som varit determinerande för uppbyggandet av vår civilisation. Vissa aspekter kan man förhålla sig lite avvaktande inför, bl.a. hans oförbehållsamma skönmålning av liberalismen, men han argumenterar väl för sin sak.
Tusen tack för tipset. Och bara 155 sidor. Beställer boken som tidig julklapp till mig själv.