Fides et Ratio (Tro och Förnuft)
Det finns anledning att upprepa, kanske första gången för många, katolska kyrkans syn på tro och förnuft. Anledningen är att vi lever i en tid då katolska kyrkans röst medvetet undanhålls av okunniga journalister och då obildade hopar hetsar upp varandra och andra i fördomar om katolska kyrkan.
Jag ser den absurda situationen, att personer som inte har någon inblick, eller egen relation till katolska kyrkan, hävdar sig ha större tolkningsrätt om den katolska kyrkans idévärld än katolska kyrkan själv. En främling påstår sig veta mer om dig själv, än du själv!
Därför har jag nedan saxat olika delar ur påve Johannes Paulus II encyklika (instruerande brev till världens katoliker) ”Fides et Ratio”, från 1998. Markeringarna är mina, och jag har lagt in några länkar för alla oss som inte hunnit doktorerat i filosofi.
9. The First Vatican Council teaches, then, that the truth attained by philosophy and the truth of Revelation are neither identical nor mutually exclusive: ”There exists a twofold order of knowledge, distinct not only as regards their source, but also as regards their object”.
…
45. With the rise of the first universities, theology came more directly into contact with other forms of learning and scientific research. Although they insisted upon the organic link between theology and philosophy, Saint Albert the Great and Saint Thomas were the first to recognize the autonomy which philosophy and the sciences needed if they were to perform well in their respective fields of research. From the late Medieval period onwards, however, the legitimate distinction between the two forms of learning became more and more a fateful separation. As a result of the exaggerated rationalism of certain thinkers, positions grew more radical and there emerged eventually a philosophy which was separate from and absolutely independent of the contents of faith. Another of the many consequences of this separation was an ever deeper mistrust with regard to reason itself. In a spirit both sceptical and agnostic, some began to voice a general mistrust, which led some to focus more on faith and others to deny its rationality altogether.
In short, what for Patristic and Medieval thought was in both theory and practice a profound unity, producing knowledge capable of reaching the highest forms of speculation, was destroyed by systems which espoused the cause of rational knowledge sundered from faith and meant to take the place of faith.
46. The more influential of these radical positions are well known and high in profile, especially in the history of the West. It is not too much to claim that the development of a good part of modern philosophy has seen it move further and further away from Christian Revelation, to the point of setting itself quite explicitly in opposition. This process reached its apogee in the last century. Some representatives of idealism sought in various ways to transform faith and its contents, even the mystery of the Death and Resurrection of Jesus, into dialectical structures which could be grasped by reason. Opposed to this kind of thinking were various forms of atheistic humanism, expressed in philosophical terms, which regarded faith as alienating and damaging to the development of a full rationality. They did not hesitate to present themselves as new religions serving as a basis for projects which, on the political and social plane, gave rise to totalitarian systems which have been disastrous for humanity.
In the field of scientific research, a positivistic mentality took hold which not only abandoned the Christian vision of the world, but more especially rejected every appeal to a metaphysical or moral vision. It follows that certain scientists, lacking any ethical point of reference, are in danger of putting at the centre of their concerns something other than the human person and the entirety of the person’s life. Further still, some of these, sensing the opportunities of technological progress, seem to succumb not only to a market-based logic, but also to the temptation of a quasi-divine power over nature and even over the human being.
As a result of the crisis of rationalism, what has appeared finally is Nihilism. As a philosophy of nothingness, it has a certain attraction for people of our time. Its adherents claim that the search is an end in itself, without any hope or possibility of ever attaining the goal of truth. In the nihilist interpretation, life is no more than an occasion for sensations and experiences in which the ephemeral has pride of place. Nihilism is at the root of the widespread mentality which claims that a definitive commitment should no longer be made, because everything is fleeting and provisional.
…
55. Surveying the situation today, we see that the problems of other times have returned, but in a new key. It is no longer a matter of questions of interest only to certain individuals and groups, but convictions so widespread that they have become to some extent the common mind. An example of this is the deep-seated distrust of reason which has surfaced in the most recent developments of much of philosophical research, to the point where there is talk at times of ”the end of metaphysics”. Philosophy is expected to rest content with more modest tasks such as the simple interpretation of facts or an enquiry into restricted fields of human knowing or its structures.
In theology too the temptations of other times have reappeared. In some contemporary theologies, for instance, a certain rationalism is gaining ground, especially when opinions thought to be philosophically well founded are taken as normative for theological research. This happens particularly when theologians, through lack of philosophical competence, allow themselves to be swayed uncritically by assertions which have become part of current parlance and culture but which are poorly grounded in reason.
…
56. In brief, there are signs of a widespread distrust of universal and absolute statements, especially among those who think that truth is born of consensus and not of a consonance between intellect and objective reality.
Läs gärna mer, men bemöda dig främst att bredda ditt eget perspektiv – vi är människor som fått gåvan att tänka själva. Gör det! Eller, som påven skriver:
”…the more human beings know reality and the world, the more they know themselves in their uniqueness, with the question of the meaning of things and of their very existence becoming ever more pressing. This is why all that is the object of our knowledge becomes a part of our life”.


Problemet med katolicism, och all annan religion, är väl inte deras ”fina” idéer. Sådana kan man hitta inom vilken ideologi som helst.
Det är hur den utövas och används som manipulationsverktyg av skrupellösa som är problemet.
Hur den inte accepterar någon annan ideologi, utan kräver företrädes- och tolkningsrätt framför alla andra.
Problemet är att religion ger folk en gudomlig tro att de får bete sig hur som helst. Kolla in vad kristendomen pysslar med i Afrika. Och minns att det här är inte medeltiden, utan nu; i modern tid.
http://www.rys2sense.com/anti-neocons/viewtopic.php?f=11&t=17708
Så du kan ju babbla om fina idéer i uråldriga texter. Religion har inget existensberättigande i mina ögon ändå.
Skymt, varmt välkommen!
Vad exakt har dina spöken med katolska kyrkan att göra?
Du borde vara mer orolig över din egen världsuppfattning, än söka bekräftelse på dina fördomar genom grotesk vidskepelse någonstans i Afrika.
Tänk om du har väldigt fel i din syn på katolska kyrkan – är det en tanke som någonsin slagit dig?
Som jag förstår det menar katoliker att förnuft alltid går före tro i fall där åsikter genererade från dessa olika domäner kolliderar. Stämmer detta? T ex vill inte katoliker att deras trossatser ska kollidera med välgrundade vetenskapliga teorier, så som evolutionsteorin.
Samma prioritering gäller även för filosofin misstänker jag. Hur ser du t ex på filosofiska/logiska frågor där trosuppfattningar kommer till korta? Ta ditt förra inlägg om vad ateister vet som exempel. Du medger, som jag förstår det, att din uppfattning/tro inte nödvändigtvis behöver vara logiskt fläckfri. Det är inte höjdhopp, utan tro, det handlade om. Men ser vi då inte en kollision mellan förnuft och tro i det inlägget, en kollision där trosuppfattningen får företräde över förnuft och logik?
Hur ser katoliker på skillnaderna mellan förnufts/vetenskapsbaserade slutsatser och trosslutsatser? T ex tror ni på sådant som djävulen, demoner, änglar, helgon, bönens kraft, magiskt bröd och vin, osv. Och (enligt mig i alla fall) har sådana övertygelser lite eller inget med förnuft och vetenskapligt tänkande att göra.
Sedan undrar jag vad man som katolik anser om vetenskap som har att göra med medvetandet, den fria viljan, etik, osv? Vore katoliker beredda att överge sin tro på själen om vetenskapen skulle kunna visa att den är onödig som entitet? Skulle katoliker kunna ge upp tron på den fria viljan om neuro- och kognitionsvetenskap visar att vi människor är ”avancerade biologiska maskiner” alena? Hur ser katoliker på sådant som evolutionär psykologi där forskningen kring moralens uppkomst ständigt går framåt – och visar att moralen uppkommer fullständigt naturligt och logiskt?
Jag kräver inga utförliga svar på allt detta, men något litet kanske?
(För den som har gott om tid och lite att göra vill jag tipsa om lite läsning av Jerry Coyne. Den som dessutom orkar kommentera/kritisera får extrapoäng!)
Ännu ett lästips – Karen Armstrong beskriver skillnaden mellan logos och mythos. Kändes ganska relevant till detta inlägg. Kommentarer?
Pekka,
Varför denna ologiska nödvändighet av elimination? Varför enbart erbjuda antingen A, eller B?
Varför inte syntesen C, eller både A och B?
Det är inte jag som begränsat perspektiven.
Är det sund vetenskap att presentera religiösa påståenden?
Jag insisterar på att jämföra poesi med matematik och kräver att du eliminerar ett perspektiv. Är detta ett vettigt krav?
Det finns flera olika och kompletterande sätt att beskriva vår tillvaro på. Det ena utesluter inte det andra – tvärtom, de berikar!
Det finns ingen anledning att tvingas ta ställning till diverse vetenskapliga/filosofiska problem ifall det verkar finnas en konflikt – det är bara att sitta still i båten och vänta på nästa variant av snilleblixt – utvecklingen går förbi gårdagens vetenskapliga sanningar, hela tiden.
Vilken konflikt ska man ta ställning till innan den blivit utbytt?
Jag utesluter inte att man genom det religiösa perspektivet kan finna svar som vetenskapen inte kan ge. Jag tror att religionerna potentiellt kan ge livsmening åt människor, upplysa dem om det moraliska livet, ge dem en känsla av gemenskap, osv.
Men enligt min erfarenhet stannar (moderna) religionerna sällan vid dessa frågor. För detta skulle krävas att allt (eller det mesta) av deras heliga skrifter skulle tolkas enligt mythos, dvs myter och liknelser. Istället menar många religiösa att deras Gud bokstavligen föddes av en jungfru, helade sjuka, utförde magi, återuppstod från de döda, osv. Vissa av dem menar att hela vår kosmologi ska härledas ur deras heliga skrifter. Vissa menar att de har svar om livet härefter och att det i bokstavlig mening finns en himmel och ett helvete. Vissa menar att Gud utför bokstavliga under på jorden här och nu. Osv, osv. Och enligt mig har man lämnat mythos/liknelser när man börjar argumentera för (faktiska) bokstavliga sanningar. Då kan man heller inte längre söka immunitet i sin tro, utan måste kunna försvara sina åsikter med logos (förnuft, logik, vetenskap). Och det är här konflikterna och bristen på kompatibilitet kan uppstå, både i sätt att tänka och i slutsatserna.
Pekka,
Är vi tillbaka i kunskapsteoretiska piruetter?
Har Logos gett oss: DDT, lobotomi, vätebomben, Zyklon B, rashygien, tvångssteriliseringar o.s.v?
Har Mythos gett oss: politiska visioner, individuella ambitioner, humanism, altruism, Röda Korset o.s.v?
Alla förändringar till en bättre värld börjar som Mythos!
Ja, jag tror fullt och fast på att Kristus föddes av en jungfru, helade sjuka och uppstod från de döda.
Förutom tro, så vet de flesta kristna också hur Kristus förändrat deras liv – Logos!
Nu är det min tur att fråga ifall det är nödvändigt att hylla det ena och demonisera det andra? Visst har logos gett oss mycket bra också? Visst har mythos lett oss på villovägar ibland?
Men jag tycker att du undviker mina frågor. Uppstår det inte konflikter mellan tro och förnuft när man uttrycker tro om jungfrufödsel, magiskt helande och uppståndelse från döden?
(Sedan betvivlar jag inte på att Kristus förändrat många liv. Precis som Allah, Buddha och L Ron Hubbard andra religiösa karaktärer har. Men detta känns som ett sidospår?)
Pekka,
Allt kan inte rationaliseras.
Bevisa bortom alla tvivel att du älskar någon! Räcker det att mäta diverse händelser i hjärnan?
Kan vetenskapen avslöja en lögnare? På vissa ställen kan denna ”vetenskap” sända människor i döden.
Problemet du beskriver handlar inte om en principiell konflikt mellan tro och förnuft. Det handlar om ofullständig, eller helt felaktig problematisering.
Exempel: ”man kan inte uppstå från döden”. Är detta bevisat? Är påståendet vetenskapligt, eller religiöst? Hur bevisar man att det inte hänt? (Det händer ju även i vår tid)
Det är avgörande att vara extremt skeptisk. Men, detta får inte leda till mentala blockeringar för det ovanliga – detta är då ytterligare något att förhålla sig skeptisk till.
Tron är något vi prövar / testar hela tiden. På individuell nivå heter trons skugga tvivel. Som troende måste vi identifiera alla egna illusioner för att istället hitta nya formuleringar.
Pekka, jag tror inte det är möjligt att vetenskapligt presentera något alls som skulle ”tvinga” kristna att överge delar av tron. Detta är endast en teoretisk våt dröm för vissa.
Tvärtom, jag tror vetenskap kommer visa på motsatsen (ännu mer än hittills) – människan kan inte överleva som art utan Gud.
Som någon kanske anat, så känner jag mig fullständigt färdig med tvivlandet. Varje ny dags nyheter gör mig bara mer övertygad om nödvändigheten av en förnyelse av människan – genom Kristus.
(Sedan igår kommenterar jag via mobilen, så det blir helst kortare kommentarer än denna)
Katolsk tro kan faktiskt vara mycket konkret. Boken ”Miracles of John Paul II” av Pawel Zuchniewicz (2006) tar upp fall efter fall där någon, ofta ett barn, var dödssjuk, fick träffa påven och få en kort förbön — och sedan blev frisk.
Tänk sedan på Lourdes. Människor, friska och sjuka, kommer dit och ber. Till Gud, och till Maria om hennes förbön. Och det sker underverk, många och ibland stora. Katolska kyrkan har (sedan 1858) ”bara” erkänt 67 helbrägdagörelser som underverk, men det har skett en mängd oförklarliga tillfrisknanden. Så många att det finns en särskild ”Association Médicale Internationale de Lourdes”, med en alltid öppen mottagning där läkare granskar de tillfrisknanden som sker.
Det tycks handla om i genomsnitt 35 fall om året som undersöks. Tre till fem av dessa får en nogrann undersökning. Bland de ”godkända” underverken finns t.ex. Jean-Pierre Bély, som 51 år gammal kom till Lourdes 1987, och där helades från multipel skleros. En annars obotlig sjukdom.
Jag tycker nog som katolik, att det finns goda skäl att räkna med konkret hjälp av egen bön och andras förbön.
(Risken med det jag sagt här är förstås, att någon får för sig att det bara är att be intensivt några gånger, så sker det ett riktigt underverk. Så är det naturligtvis inte alls.)
Zoltan:
Allt kanske inte kan rationaliseras, men är det då vettigt att försöka dra rationella (verklighetsbeskrivande) slutsatser om sådana frågor? Att jämföra med bevisning av kärlek är en dålig analogi. Min subjektiva känsla av kärlek till någon kan inte jämföras med den objektiva sanningen om Jesu död och återuppståndelse. Det är inte med subjektiva känslor vi analyserar sådana frågors giltighet.
Kan vetenskapen avslöja lögnare? Nej, inte på ett tillräckligt tillförlitligt sätt. Ännu. Men med allt bättre hjärnforskning och teknik kommer det säkert att bli möjligt. Man är redan på god väg.
”Exempel: “man kan inte uppstå från döden”. Är detta bevisat? Är påståendet vetenskapligt, eller religiöst? Hur bevisar man att det inte hänt? (Det händer ju även i vår tid)”
Nej, ett negativ är ibland näst intill omöjligt att bevisa. Men vår samlade erfarenhet talar enligt mig för att människor inte uppstår från döden. Motsatsen återstår att påvisas och du kanske har bevis att lägga fram?
Hur som helst – Jag menar att vissa religiösa påståenden är i konflikt med vetenskapen. Detta händer när religiösa argument hävdas peka på objektiva händelser eller fakta – saker som skett eller sker i vår förnimmelsebara värld. Att bön fungerar motsägs av forskning. Att Jesus återuppstod från döden strider mot vår samlade kunskap om biologiska processer. Att Moses/Gud delade på ett hav är ett faktapåstående utan bevisgrund. Att barn kan födas av jungfruar ter sig extremt osannolikt och det är än mindre sannolikt att det hände för en speciell kvinna, på en speciell plats, på en speciell tid. Var finns bevisen för detta? Att påstå motsatsen är att tänka ovetenskapligt. Osv, osv. Är inte detta uppenbart?
Men det finns som sagt andra sätt att se på religioner och religiösa myter. Den som säger att religiösa myter och religioner skapar känslor av mening och tillhörighet kommer inte i konflikt med förnuft eller vetenskap. Den som menar att skapelseberättelserna, berättelsen om jungfrufödelsen och Jesu gärningar endast ska tolkas bildligt behöver inte komma i någon konflikt. Osv.
Men så fort man menar att mythos ska tolkas som logos träder man in i en rationell värld med alla de regler som gäller där.
Staffan D:
Miraklerna vid Lourdes imponerar föga. Min uppfattning är att troende alltför snabbt ropar ”Mirakel!” utan att först försöka eliminera potentiella felkällor.