Katolska kyrkan och vår civilisation

Många ateister påstår ofta att katolska kyrkan skulle vara fientligt inställd, rentav hindrande, till vetenskap. Detta påstående vittnar mest om obefintliga kunskaper i historia och motsägs av all vetenskapshistorisk forskning under de senaste 50 åren (J.L. Heilborn, A.C Crombie, David Lindberg m.fl). Påståendet är, liksom ateismen, en monumental självmotsägelse från 1700-talet.

Ett otal katolska präster har varit (och är) framstående och erkända vetenskapsmän. Exempelvis var den förste person att någonsin mäta fria kroppars acceleration Fader Giambattista Riccioli. Den man som kallas ”Egyptologins fader” var Fader Athanasius Kircher (uppfann även megafonen!) och den som ofta kallas ”den moderna atomteorins fader” var Fader Roger Boscovich. Den som upptäckte ljusets böjning (diffraktion) och namngav fenomenet var Fader Francesco Grimaldi.

Katolska präster!

I vetenskaperna är det särskilt Jesuitorden som utmärkt sig. Exempelvis är 35 av månens kratrar uppkallade efter jesuitiska vetenskapsmän och matematiker.

Fram till 1700-talet hade jesuiterna (när jesuiterna drev över 800 utbildningsinstitutioner med 200,000 elever):

• bidragit till utvecklingen av pendeluret, barometern, teleskopet, mikroskopet, pantografen.
• bidragit till utvecklingen av magnetläran, optiken och elläran.
• före några andra observerat de olikfärgade banden på Jupiter, Andromedanebulosan och Saturnus ringar.
• presenterat teorin om blodcirkulation, månens inverkan på tidvattnet och ljusets vågnatur.
• ritat stjärnkartor över södra stjärnhimlen, lagt grunden för symbolisk logik och oerhört många andra bidrag till dagens vetenskaper (läs exempelvis om herrarna ovan).

Seismologin var inledningsvis så dominerad av jesuitiska vetenskapsmän att den än idag kallas för ”den jesuitiska vetenskapen”. Fader J.B. Macelwane skrev den första amerikanska kursboken i seismologi 1936 och än idag delar American Geophysical Society ut sin årliga medalj, uppkallad efter Fader Macelwane, till lovande unga geofysiker.

Det var även jesuiterna som introducerade västerländskt vetenskapligt tänkande i Kina och Indien. På 1600-talet förde jesuitiska ordensbröder olika metoder för att beskriva vårt universum till Kina, som exempelvis Euklidisk geometri för att modellera planetbanorna. På samma sätt förde jesuitorden ut vår civilisations vetenskapliga arv till Afrika, Central- och Sydamerika. I början av 1800-talet byggde jesuiterna observatorier på dessa ”nya” kontinenter för att studera astronomi, geomagnetism, meteorologi, seismologi och solens egenskaper. Dessa observatorier gav dessa avlägsna platser möjligheter till noggrann mätning av tid, väderprognoser, riskanalyser för jordbävningar och kartor. Särskilt i Amerika lade jesuiterna grunden för den meteorologiska och seismologiska tradition som funnits där sedan dess.

Katedralerna i Bologna, Florens, Paris och Rom byggdes alla för att även kunna fungera som solobservatorier. Det fanns inga andra observatorier i den dåtida världen som med samma precision kunde studera solen.

Att den katolska kyrkan bidragit till vetenskapens utveckling är ett vedertaget faktum bland historiker. Men denna syn delas inte av en bredare allmänhet, som oftast har den bild som katolikhatande 1700-tals filosofer skapade, och som fortsätter att spridas än idag.

Fader Stanley Jaki presenterade övertygande argument i sin forskning till varför det endast kan ha varit i den västerländska judiskt-kristna idévärlden som vetenskap kunde utvecklas till ett självständigt område med ett egenvärde. Icke-kristna kulturer hade nämligen inte liknande filosofiska verktyg, men hindrades av idémässiga ramverk som inte tillät vetenskap att vidare utvecklas. I dessa analyser inkluderade Jaki den Arabiska, Babyloniska, Egyptiska, Grekiska, Hinduiska och Maya kulturerna. Alla dessa kulturer såg delar av vetenskapliga framsteg, men utvecklades inte vidare.

Jag har i många inlägg och kommentarer nämnt ett annat bidrag från katolska kyrkans till vår civilisation: skapandet av universitet!

Universitet var nämligen något fullständigt nytt i den Europeiska historien. Inget liknande fanns varken i det antika Grekland, eller Rom. Universitetsbegreppet som vi idag känner den med fakultet, studieämnen, examinationer, akademiska nivåer osv, har allt sitt ursprung i de medeltida universiteten. Enligt historikern Lowrie Daly var katolska kyrkan den enda institution som visade kontinuerligt intresse i att upprätthålla och utveckla kunskap.

Påvar och andra i kyrkan betraktade universiteten som något av det värdefullaste i den kristna civilisationen. Påven Innocent IV (1200-tal) beskrev universiteten som ”floder av vetenskap som vattnar och när den universella kyrkan” och den efterföljande påven Alexander IV kallade universiteten ”lampor som lyser i Guds hus”. Enligt historikern Henri Daniel-Rops så var det enbart tack vare påvarnas inverkan som ”högre utbildning kunde sprida sina gränser”.

Ett av medeltidens viktigaste bidrag till dagens vetenskap var den fria debatten och diskussionen mellan lärda; en plats där rationellt tänkande togs för givet, inte något som många ateister idag tror uppkom först med ”Upplysningen”.

Historikern David Lindberg skriver i sin bok ” Den västerländska vetenskapens början”: ”det måste tydligt markeras, att i detta utbildningssystem hade den medeltida mästaren en stor frihet. Den stereotypa bilden av Medeltiden framställer professorn som ryggradslös och underordnad, en slavisk anhängare av Aristoteles och kyrkofädren (hur någon slaviskt kan följa båda förklaras inte av stereotypen), rädd för att avvika det minsta från auktoriteters krav. Det fanns visserligen vida teologiska ramar, men inom dessa ramar åtnjöt den medeltida mästaren en anmärkningsvärd åsikts- och yttrandefrihet; det fanns nästan inga filosofiska eller teologiska doktriner som inte underkastades minutiös analys och kritik av de lärda i de medeltida universiteten”.

(Ovanstående inlägg är till stor del en översättning av presentation av Thomas E. Woods bok från 2005 ”How the Catholic Church Built Western Civilization”. Woods har examen i historia från Harvard och doktorsexamen från Columbia University)

Jag har under årens lopp njutit av otaliga föreläsningar (Newmaninstitutet) som tydligt andas den lärdomstradition som katolska kyrkan förvaltar, en lärdomstradition buren av bl.a. logik och rationellt argumenterande. En lärdomstradition som möjliggjort den moderna vetenskapen att utvecklas – den vetenskap som på ett irrationellt sätt används av ateister som argument emot den katolska kyrkan och den kristna tron.

Det är extremt tragiskt att ideligen behöva bemöta den primitiva och onyanserade historiebeskrivning som många ateister odlar av den katolska kyrkan, som varande vetenskapsfientlig och framstegsfientlig – en bild som inte stöds av vetenskapshistoriker och fakta.

Ateism är meningslöst, ett intet, kan inte genera några värden alls, men öppnar endast portarna vidöppna för förstörelsen och främjandet av döden.

Det är ironiskt, men samtidigt talande – sakta eroderar så de grunder som skapade Europas utveckling av vetenskap och mänskliga rättigheter, och vi ser överallt framväxten av civilisationens motsatser: barbari och okunskap, ateismens frukter. Den grund jag istället syftar på är den kristna tron, något som ger egenvärden – eviga värden, något som konkretiserar värden i en livsstil, i livsmål, i mening, i hopp, i glädje, i utveckling för livet.

(Tillagd 2009-12-11: Tydligen har andra före mig sammanfattat hur katolska kyrkan grundlade vår civilisation, t.ex. i SvD artikeln ”Förnuftet blev teologins gökunge”.