Jag måste erkänna att jag är lite misstänksam till den ”karismatiska förnyelsen”. Det blir så lätt att tron blir beroende av ”kickar”, att man hela tiden måste ”känna” Gud och är beroende av det för att hålla sin tro levande.
Jag tro man måste fundera på att Gud, allt som oftast, lyssnar och observerar. I alla fall så som jag upplever det. Han kanske verkar mera än jag tror, säkerligen, allting är ju beroende utav Honom, men vår tro kan inte vara beroende utav hur vi upplever detta. Det blir alldeles för lätt att dödförklara tron då.
Samtidigt gillar jag mycket som kommer från detta, exempelvis mycket av sångerna, likt Taizé-sångerna (var nyligen på Oas-möte i Stockholm och det var otroligt underbara sånger som berörde i hjärtat). Samtidigt så blir det liksom fel när folk ska gestikulera och ”dansa”. Fokus blir tycker jag på människan då och man blir distraherad i sin lovsång.
Samtidigt har jag ju kritiserat den Gregorianska riten litegrann… hemskt när man stöter sig med både ytterligheterna
Visst, den kristna tron är varken adrenalinrus eller Flower Power. Och det är alltid lätt hänt att det slår över åt något håll.
Just därför är det så befriande med den enorma spännvidd vår katolska kyrka uppvisar; den har allt från isolerad asketisk tystnad till dansande glädje. Och att alla vi som inte valt att fästa oss vid endast ett uttryckssätt, har frihet att uttrycka vår vördnad, glädje, sorg, beundran, på så många olika sätt.
Samtidigt är det ändå en och samma tro, sammanhållen genom alla tider och på alla platser.
Visst är det fantastiskt?
Tänk om fler visste vilka himmelska skatter som katolska kyrkan äger. Men, de flesta tror nog att skatterna är en samling konstföremål i Rom…
Jag måste erkänna att jag är lite misstänksam till den ”karismatiska förnyelsen”. Det blir så lätt att tron blir beroende av ”kickar”, att man hela tiden måste ”känna” Gud och är beroende av det för att hålla sin tro levande.
Jag tro man måste fundera på att Gud, allt som oftast, lyssnar och observerar. I alla fall så som jag upplever det. Han kanske verkar mera än jag tror, säkerligen, allting är ju beroende utav Honom, men vår tro kan inte vara beroende utav hur vi upplever detta. Det blir alldeles för lätt att dödförklara tron då.
Samtidigt gillar jag mycket som kommer från detta, exempelvis mycket av sångerna, likt Taizé-sångerna (var nyligen på Oas-möte i Stockholm och det var otroligt underbara sånger som berörde i hjärtat). Samtidigt så blir det liksom fel när folk ska gestikulera och ”dansa”. Fokus blir tycker jag på människan då och man blir distraherad i sin lovsång.
Samtidigt har jag ju kritiserat den Gregorianska riten litegrann… hemskt när man stöter sig med både ytterligheterna
Visst, den kristna tron är varken adrenalinrus eller Flower Power. Och det är alltid lätt hänt att det slår över åt något håll.
Just därför är det så befriande med den enorma spännvidd vår katolska kyrka uppvisar; den har allt från isolerad asketisk tystnad till dansande glädje. Och att alla vi som inte valt att fästa oss vid endast ett uttryckssätt, har frihet att uttrycka vår vördnad, glädje, sorg, beundran, på så många olika sätt.
Samtidigt är det ändå en och samma tro, sammanhållen genom alla tider och på alla platser.
Visst är det fantastiskt?
Tänk om fler visste vilka himmelska skatter som katolska kyrkan äger. Men, de flesta tror nog att skatterna är en samling konstföremål i Rom…