Konsten att diskutera
Vad utgör skillnaden mellan diskussion och bråk? Kan detta medium alls fungera som diskussionsforum, eller är bloggformen endast lämpad för bjäfs? Jag har varit extremt skeptisk sedan jag startade denna blogg vid årsskiftet.
Vilka förutsättningar krävs för att en diskussion inte ska spåra ur och hamna på sandlådenivå? Vad krävs av deltagarna?
Onekligen är det så att fördomar, eller rentav ett cementerat förakt grumlar förmågan att föra någon givande diskussion. Sådant visar sig ofta genom förolämpande uttryck, eller att fördomsfulla och oftast irrelevanta påståenden läses in i någons kommentar.
Vad krävs av dem som diskuterar? Måste alla ha doktorsexamen i det aktuella ämnet för att få framföra en synpunkt? Och vore det verkligen en kvalitetsstämpel? Jag tror inte det. Min egen erfarenhet visar att alla styrs av förutfattade meningar i olika utsträckning. Och i den akademiska världen är det förvånansvärt sällsynt med vidsynthet, där råder snarare en inskränkhet som oftast bara tillåter en endaste ”mainstream” uppfattning i taget.
Andra kanske envisas med att betrakta diskussioner som någon form av tävlan, där det endast handlar om att ha mest rätt. Jag tror detta synsätt mest vittnar om brist på livserfarenhet och begränsade perspektiv, naturligt under den period i livet då världen oftast betraktas som svart eller vit, då allting är antingen rätt eller fel. För länge sedan respekterades mogenhet och livserfarenhet, men idag fyller exempelvis etermedia istället allt utrymme mellan diverse lågbudgetproduktioner med vettlöst pladder! Fördumning blir förebild!
Jag upplever att en diskussion blir riktigt intressant först då flera personer tillsammans utvecklar och nyanserar ett ämne. Att antingen själv delta, eller bara beskåda sådant är nästan mirakulöst! Detta kräver en hel del av deltagarna, exempelvis en förmåga att tänka självständigt. Att plötsligt möta en lista med referenser till andra personers arbeten, eller fladdrande citat dödar i princip hela diskussionen. Detta liknar mest en tävlan i vem som snabbast lyckas bygga en hög böcker. I en diskussion ökar inte tyngden i ett påstående genom att hänvisa till någon annan, detta saboterar istället diskussionen. För varje referens kan man ju svara med en motsägande referens! Jag tror detta är typiskt då egen förmåga inte räcker och är fullständigt poänglöst!
Jaha, undrar nu ifall jag bara har orealistiska förväntningar, eller om fenomenet jag drömmer om verkligen existerar? Kanske enklare att bara föra en monolog nere i garaget?
Goddagens, ditt inlägg berörde mig, och min kommentar blir inte lätt att framföra:
jag menar inte att vara pessimistisk,
men debatterna på nätet är en enorm och trasslig härva (det är egentligen bara förnamnet).
Och jag vill inte dra alla internet-användare över en kam, kan egentligen endast ändra på mitt eget beteende: försöka utveckla en trevlig ton, ett lyssnande, etc
Genom att själv delta i diskussionerna på ett vänligt sätt, alternativt starta egna på sin egen blogg och försöka sätta tonen där, kommer man långt.
…..man visar på så sätt upp ett exempel att ta efter
(jag vet att det är öppna dörrar jag slår in här)
Men det är lite väl motigt ibland. Och man saknar oftast tid.
Z,
Nog är det lite motigt ibland. Tänk så enkelt det vore om man inte hade några seriösa avsikter alls… Då skulle inte detta inlägg ha uppkommit.
Undrar vad man då skulle ha bloggat om?
”Undrar vad man då skulle ha bloggat om?”
Shopping?
Pekka,
Hjälp! Vadsomhelst men inte shopping!
En vetenskaplig undersökning av shoppingens effekt på olika mäns fysiologi är alarmerande. De flesta verkar hamna i kampläge: högt blodtryck, aggressivitet, förhöjd adrenalinhalt, högre puls, etc.
Jag är en av dem som snabbt gör en räd på Dressman vart femte år och köper allt jag behöver på en gång, på en vanlig vardag då affären är tom…
Rapsodling är nog grejen!
”De flesta verkar hamna i kampläge: högt blodtryck, aggressivitet, förhöjd adrenalinhalt, högre puls, etc.”
Haha, det låter som måndag morgon i trafiken
(eller fredag eftermiddag i trafiken)
Mycket bra inlägg…
Zoltan,
det var roligt att läsa ett inlägg om diskussion.
För mig är diskussionen nästan som en konstart, där båda måste vilja vara med. Ett samtal där båda vill komma fram till sanningen och där båda är – uppriktigt- villiga att träda tillbaka om de blir övertygade. (De flesta går omedelbart till personangrepp i sådana situationer och i värsta fall handgripligen…)
Diskussion är där tävlingar och personangrepp är bannlysta. Där man är intresserade av ämnet och att se det ur olika synvinklar.
Bloggsfären tror jag inte har dessa möjligheter om man inte sätter upp väldigt strikta regler och följer dem. De flesta skulle strunta i att kommentera, men de fåtal som är verkligt intresserade hade sökt sig dit.
Pessimist som jag blivit när det gäller människor hävdar fortfarande att de allra flesta ändå bara är ute efter att överglänsa andra och tar ödmjukheten som ett tecken på seger…
Z,
Det märkliga att samma beteende som man kan se i diskussioner på bloggen, kan förekomma i trafiken!
Jag börjar misstänka att möjligheten att tro sig kunna vara anonym lockar fram konstiga beteenden.
David,
Tack! Och håll fanan fortsatt högt för teologisk bildning. Tänk dig en kristenhet utan skolning!
Helena,
Diskussion verkar tyvärr vara en konstart. Kan det vara något som kan utvecklas i skolorna, eller handlar allting där bara om att ha rätt, som om hela livet vore en enda lång skrivning? Inga nyanser…? Låt oss hoppas!
Jag tror bloggen är ganska lik Speakers Corner i Hyde Park, London. Där står en del folk och bara lyssnar, några diskuterar och argumenterar medan andra bara skäller på den som talar. Bjuder du in får du ta alla. Det är också svårt att följa och delta i en diskussion via kommentarer som lätt hamnar i huller-om-buller-ordning.
Sedan har jag lite svårt att känna att diskussionerna på Alltid yrvaken har utgångspunkten i att ”utveckla och nyanserar ett ämne”. Bloggen, alltså du Zoltan, och tror jag de flesta som följer dig, har redan tron klar och utmejslad och tycker det är toppen att få stärka varandra i sina argument. Tvivlare av olika slag är lite av lovligt byte och göre sig icke besvär. Kanske passar den här typen av diskussioner bäst i verkliga livet, gärna, om jag får tillägga, med ett par glas gott vin.
Peter,
Börja lufta vinet! Men varför bara ett (1) par (2) glas?
Sedan är det sant att de flesta bloggforum nog fungerar som klubbar för likasinnade. Finns det något exempel på bloggosfärer där diametralt motsatta uppfattningar lyckas utvidga ”vetandet”?
Det är verkligen ett rörigt sätt att diskutera på… en pytteruta att skriva in sina kommentarer, och det som kan missförstås, kommer att missförstås!
I beskrivningen av denna blogg skrev jag ”Denna blogg är experimentell! Jag vill se ifall man kan föra en intelligent, sansad och respektfull diskussion om olika frågeställningar i detta medium? Eller, måste diskussioner urarta till regelrätta bataljer där alla medverkande försöker vinna på knockout?”
Experimentet går snart in i en utvärderingsfas…
Zoltan,
Bra att du tar upp denna ständigt återkommande, och alltid lika trista, återvändsgränd i bloggosfären.
Det som saknas – och behövs – mest tycker jag är just detta:
>Detta kräver en hel del av deltagarna, exempelvis en förmåga att tänka sjävständigt.
Alltför ofta serveras ”hela sanningen” formulerad av någon annan. Ställd inför en vägg av massiv trångsynthet är det omöjligt att föra ett vettigt samtal. Det får ju ingen chans att börja ens.
Tycker inte att det är fel att hänvisa till såna som forskat djupt i ett ämne och kommit fram till intressanta slutsatser – men att se hur folk lutar sig mot auktoriteter – för auktoritetens skull – utan att reflektera över andra möjliga synsätt – är mer än tröttsamt. Särsklt om det sker på ett barnsligt sätt – på sandlådenivå – eller snäppet under.
Det är det som mer än allt annat stoppar upp samtalet.
Och så fördomarna förstås – som leder till ständiga personangrepp – massor av tid går åt till att reda ut vad man INTE står för, men som andra tror att man står för. Som de rentav verkar VILJA att man står för – för att kunna hitta något att angripa – eftersom de inte har något hållbart att sätta emot själva argumenten. De vill sällan diskutera sakfrågorna. Och det är det enda jag är intresserad av.
Anonymitet är också ett gissel – man blir trött på att svara ”Anonym” efter ”Anonym”. Om de nu har en syn som stämmer överens med vad som lärs ut av Kyrkan just nu – varför i hela friden kan de inte stå för det då? Varför smyga och gömma sig bakom anonymitet? Så fegt. Medan de som har en annan syn, och faktiskt riskerar en hel del därigenom, skriver öppet.
Tonen är inte alltid så lätt att råda över – en del är aggressiva redan när de tittar in – och blir sällan lugnare under samtalets gång. Jag har tillåtit hetsiga debatter för yttrandefrihetens skull – men det är ju inte kul när det spårar ur. Kanske dags för regler så det blir ett slut på det?
Skrev en del om konstruktiv dialog – vad som funkar och inte – på min blogg förut:
http://charlotte-therese.blogspot.com/2007/09/den-ekumeniska-bloggrrelsen.html
Även detta anknyter till ditt inlägg:
http://charlotte-therese.blogspot.com/2007/10/blind-auktoritetstro-och-plattformar-fr.html
Vägrar trots allt ge upp!
Charlotte
Zoltan,
Jag tror att man måste vara intresserad av diskussion för att kunna föra en sådan. I skolan är de flesta i bästa fall intresserade av bra betyg. Mycket beror på lärarna och att införa diskussion i skolan hade blivit ett vågspel.
De ‘diskussioner’ vi hade på gymnasiet (jag kom i en klass av mycket duktiga elever där flera älskade att diskutera) var nog oftast ganska omogna och onyanserade. Ändå var vi ett gäng som kunde sitta och diskutera våra skilda livsåskådningar dagarna i ända och ha det jättekul.
Lärarna var stela och försökte få oss att tänka ‘rätt’ eller enbart att provocera fram ett gräl. En lärare klarade av att föra upp diskussionerna, men han var å andra sidan ganska klassiskt akademisk.
CT, Helena,
Era kommentarer pekar på att diskussion verkar mer sällsynt än jag befarade.
Jag vet inte heller ifall regler hjälper. Jag har själv tappat fattningen och brytit mot mina egna regler på denna blogg!
Det som kanske kan fungera är en utomstående moderator, som håller sig utanför debatten och upprätthåller en vettig ton?
För att citera min nya favorit i Skriften:
”Mina bröder, bli inte lärare allesammans, ni vet att vi får en strängare dom,
ty vi felar alla på många sätt. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp.
När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss styr vi också hela hans kropp.
Och tänk på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar; ändå styr rorsmannen dem med det lilla rodret dit han vill.
På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand.
Och tungan är en eld, själva den onda världen bland våra lemmar. Den fläckar hela vår kropp, den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet.
Det finns ingen art bland fyrfotadjur, fåglar, kräldjur eller havsdjur som inte kan betvingas och har betvingats av människan.
Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift.”
Skrivet av Jesu ”bror” och den förste biskopen i Jerusalem… Jakob
Zoltan,
hur sant är inte faran att låta tungan vandra!
Jag tror att man kan börja med att definiera skillnaden mellan:
1. Samtal
2. Diskussion
3. Debatt
För mig är:
1. Man samtalar runt olika ämnen på ett avslappnat sätt. Samtalen drivs inte framåt av att man skall bevisa en ståndpunkt eller att övertyga den man pratar med.
2. Flera personer utreder, vrider och vänder på motsättande ståndpunkter för att söka sanningen om dem. Det finns ett moment av att bevisa sin egen ståndpunkt, men det viktigaste är att finna sanningen. Jag kan tänka mig vetenskapliga diskussioner kan platsa ganska bra in här.
3. En eller flera personer agerar aggressivt för att övertyga sin motpart/-er om den egna ståndpunkten. Detta glider de flesta diskussioner in på efter ett tag. Tonen är aggressiv, ofta med personangrepp. Det gäller att vinna, ta poäng och gärna förlöjliga motparten med dräpande kommentarer. Tydligt exempel är politiska debatter. Den som struntar i att svara, går ifrån eller på annat sätt släpper taget anses ofta ha ”förlorat”.
Helena,
Akkurat!
Tyvärr är vetenskapliga diskussioner också närmare variant tre ovan. Vetenskap tillåter per definition endast en ”sanning” i taget – alla andra perspektiv är ”fel”.
Det är inte konstigt att Thorilds tes ”tänka fritt är stort, att tänka rätt är större” cementerats över porten på universitetshuset i Uppsala.
I Sydeuropa framför man gärna en konstig tanke bara för att få ordentligt liv i en diskussion. Det är enormt kul att bara diskutera för diskuterandets egen skull! Vem vet vilka nya idéer som kan födas?
Om någon gör så i denna intellektuella avkrok, ja, vad händer då?