Sola Scriptura! Del 4 av 4 – Frukten
Med denna fjärde och sista del avslutas serien av fyra inlägg om Sola Scriptura, ett av protestantismens fem hörnpelare – ”Genom Skriften Allena”! I denna del riktas blicken mot effekterna av att sätta principen om Sola Scriptura över andra värden.
Med största sannolikhet kan dessa inlägg uppfattas som provocerande av de som fostrats att vörda detta begrepp. Min avsikt är inte att såra någon, men i vanlig ordning belysa tillvaron ur ett kanske annorlunda perspektiv, tillvaron i denna och andra världar.
Och vad är så Sola Scripturas frukter? Sola Scriptura verkar inte alltid generera särskilt varma relationer mellan dess många olika anhängare. Hur många protestantiska grupper gör alla anspråk på det rätta sättet att tolka Skriften? Bara detta faktum är väl ett bevis för Sola Scripturas orimlighet? Någon bloggkommentator har försökt få denna utveckling att framstå som något positivt, ett sätt att bättre motstå frestaren och en kommande Antikrist. Jag frågar istället, hur många Nya Testament finns det, hur många inkarnationer av Gud – och svaret har sedan Mose dagar alltid varit detsamma:
”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.
Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat.
Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp.”
Herren är en, Ordet är ett och hans Kyrka borde vara ett, återigen, så som våra äldre bröder, Det Gamla Förbundets folk har lyckats behålla enheten under tusentals år.
Du kan fortsätta att läsa vidare om hur vi katoliker betraktar Sola Scriptura (om du inte fått nog av mina inlägg). Denna sida har nämligen utgjort grunden för mina olika inlägg: http://www.catholic.net/RCC/Periodicals/Dossier/0304-96/anarchy.html
Och om du istället känner att din eventuella tro på Sola Scriptura behöver stöd, så hittar du en argsint version här: http://www.bible.ca/sola-scriptura-proof-texts.htm
En annan, mildare, version för Sola Scriptura hittar du exempelvis här: http://www.gotquestions.org/sola-scriptura.html
Notera igen(!) att vi katoliker ser Skriften som grunden för den kristna tron, men att Skriftens ord behöver tolkas och utvecklas, för att dess sanna innebörd skall bära frukt, en god frukt! Och i tvåtusen år har kyrkans fäder och mödrar utvecklat en djupare förståelse av mysteriet, låt oss inte stå still, låt oss bygga vidare på deras grund och sprida ett alltmer klart skinande ljus, vi alla på våra olika sätt, efter våra förmågor:
”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.
I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.
Kan alla vara apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under?
Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller tolka sådant tal?
Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.”
(1 Kor 12:27-31)
Jag måste avsluta med att erkänna att jag efter dessa fyra inlägg inte begriper Sola Scriptura. Till några av inläggen finns kommentarer som nyanserat min bild på ett mycket värdefullt sätt, både på denna blogg och på andra bloggar. Så har exempelvis ”Metanoia” uppvisat ett änglalikt tålamod med mina mentala irrfärder.
Är det Skriftens ställning i förhållande till andra auktoriteter som är problemets kärna?
Ifall man saknar andra auktoriteter, ja då finns ju endast Skriften. Att Skriften kräver kunskap för att tolkas verkar de flesta hålla med om, fastän det är oklart för mig hur protestanter löser tvistefrågor, utan att splittras.
Solo Scriptura verkar vara en marginell företeelse, dock en mycket högljudd sådan.
Inom katolska kyrkan finns en etablerad ordning mellan olika auktoriteter. Och i protestantiska rörelser finns ju oftast ingen övergripande auktoritet, och därför heller inget större problem med Sola Scripturas ställning. Eller?
Då undrar jag: är det meningsfullt att diskutera Sola Scriptura i det perspektiv jag gjort? Sola Scriptura fungerar ett tag i sin egen miljö, och bara där, tills olika tolkningar börjar presenteras. Till slut måste man då fråga sig: vad blir viktigast, rätten till en egen tolkning oavsett konsekvenser, eller är enheten i församlingen överordnad? Jag tror Skriften är tydlig på denna punkt.
Individuella tolkningar tenderar att förändras över tiden – vad säger att en person inte skulle förlika sig med en viss tolkning senare i livet, som tidigare i den personens utveckling annars kanske hade föranlett en splittring? Har vi denna respekt och plats i våra församlingar för människors förmåga att förändras? Denna fråga riktas även till mina katolska syskon i tron!
Slutligen: hur kommer kristenheten att förhålla sig till Skriften om ytterligare tvåtusen år? Tillkommer det absolut ingenting nytt, inga nya uppenbarelser, inga nya profeter? Kan verkligen allt som framtida profeter och mirakel kommer att säga oss vägas i ljuset av Skriften Allena? Och hur förvaltas Guds fortsatta uppenbarelser genom tiderna som kommer?
Tills slut handlar väl frågan om: vad är sann lära, och vad är irrlära? Är Skriften vårt enda instrument?
Oavsett hur vi ser på denna hörnpelare inom protestantismen, så hoppas jag att vi alla blir ihärdigare förkunnare av Ordet, ”vi alla på våra olika sätt, efter våra förmågor”.
Eller, sett i ett större perspektiv bortom samfund och traditioner, vi är faktiskt en enda församling, i Honom, genom Honom och med Honom!
”Tillkommer det absolut ingenting nytt, inga nya uppenbarelser, inga nya profeter?”
Jag skulle säga att det kan tillkomma fördjupad och nyanserad förståelse men inte något radikalt nytt som inte funnits tidigare. Det är en av de fascinerande sakerna med t ex Faustina. Hennes uppenbarelser uppfattades som väldigt radikala och nydanande i början men när hennes biktfader och andlige vägledare började forska i Skriften och Traditionen så insåg han att många av kyrkofäderna sagt precis det som Faustina fått uppenbarat för sig, bara att det vid den aktuella tiden fått underordnad betydelse i kyrkan.
En mycket bra serie! Tack!
Allt gott!
Tack för en intressant serie!
Var har Sola Scriptura sin plats, sitt berättigande? Jag tror att den principen har en klar plats och funktion i sammanhang där traditionen (”så har kyrkan alltid trott!”) ges större auktoritet än Bibeln i sådan utsträckning att traditionen används som grund för åsiktsmonopol i olika frågor. Sålunda ansågs baptisterna ha fel eftersom de inte döpte spädbarn. Att baptisterna hade en annan biblisk förståelse för dopet spelade ingen roll – de följde inte traditionen med spädbarnsdop och hade därför fel. Intressant att notera i detta sammanhang är att när svenska lutheraner förföljde baptister i 1800-talets Sverige så använde baptisterna just Sola Scriptura som försvar för sin dopsyn mot den tradition som lutheranerna hävdade.
Jag har hastigt ögnat igenom artikeln på http://www.catholic.net/RCC/Periodicals/Dossier/0304-96/anarchy.html och fastnade för följande påstående:
”The Catholic Church holds that in order for the meaning of Sacred Scripture to be properly understood, the Church must have recourse to its living Tradition – i.e., the infallible interpretation of the apostolic depositum fidei (c.f., Dei verbum, no. 10). And this interpretation is guaranteed by an infallible Magisterium.”
Ett sådant synsätt leder mycket lätt till det åsiktsmonopol jag skrev om tidigare. En protestantisk kritiker kan fråga hur ”infallible” kyrkans tradition var när det gällde den omfattande handeln med avlatsbrev.
Allan,
Diskussionen om avlat flyttar jag till ”Klotterplanket” då jag tror det kan bli ett eget växande spår.
Din beskrvning av åsiktsmonopol är nästan rätt. Det är korrektare att säga tolkningsmonopol i trosfrågor. Man kan nog ärligt säga att vi representerar två diametralt olika synsätt. På den ena sidan den nästan förpliktande(?) skyldigheten att söka individuell förankring i Skriften, och den katolska modellen med en i många frågor förpliktande efterlevnad av proffsens (Magisterium) slutsatser.
Dessa båda modeller har båda sin fördelar och nackdelar. Jag önskar att vi katoliker (och övriga kristna) vore alla ihärdigare i att studera Skriften, dess historiska bakgrunder, miljöer, kultur. Samtidigt får det inte leda till splittring och konflikt.
Den svåra frågorna är då: hur hanterar man att olika personer kommer att nå olika slutsatser, och så även presentera olika perspektiv under sitt liv. Det senare är ju något som fått Aletheias upphovsmän att nästan(?) tappa besinningen. Hur håller vi bäst ihop Kristi kyrka? Hur ger vi bäst vägledning och stöd åt alla som gradvis tar till sig läran, så att vi inte går vilse?
Allt detta är frågor som sedan Kristus har funnit en allt fastare form i katolska kyrkan. Det skulle ta alltför stort utrymme att utförligt redogöra för detta på denna blogg, och skulle dessutom vara emot min egen princip om att bygga vidare på andras slutsatser, så därför hänvisar jag till en förtjusande beskrivning i Katolska Kyrkans Encyklopedi: ”Tradition and Living Magisterium”
En annan viktig aspekt handlar om skillnaden mellan att förankra tron/dogmer och att ifrågasätta desamma! Det är delvis oförmågan att särskilja mellan dessa två aspekter som är anledningen till varför jag startade denna blogg. Det har visat sig att de flesta av oss är oförmögna att skilja på uppriktigt sökande efter djupare förklaringar och splittrande bråk.
Men, även inom min egen familj av troende så kan diskussioner ofta spåra ur, exempelvis då någon undrar på vilket sätt kvinnligt prästämbete kan motiveras eller förnekas. Svaret: ”det bara är så” är vanligt förekommande och ett direkt ohederligt bemötande. Vi är skyldiga varandra bättre och sannare svar, så som Jesus Kristus själv bemödade sig om att förklara, förklara och åter förklara. Detta är ytterligare en extremt viktig funktion för kyrkans Magisterium.
Sedan är det ju också så att det finns mycket som inte i dagsläget låter sig förklaras, allt det som vi i katolska kyrkan kallar för ”mysterium”. Men, det innebär inte att vi skall avstå från att söka förståelse.
Men av allt detta så kvarstår ändå det viktigaste: omvändelsen och frälsningen! Det är ett sant mysterium!
Zoltan, du ställer en viktig fråga här: ”Hur håller vi bäst ihop Kristi kyrka? ”
Jag tror att man i både den baptistiska frihetsprincipen och den katolska modellen med Magisterium behöver fråga sig vad som är centrum och vad som är periferi i den kristna tron. Hur mycket måste vi vara överens om? Var kan vi ha olika uppfattning och ändå hålla ihop? Hur stor mångfald tål enheten?
Några exempel på områden som diskuterats i historien och nuet: arvsynden, dopet, kvinnliga präster.
Jag tror att om man kan samlas kring en gemensam bekännelse av något slag (t ex Nicenska trosbekännelsen från år 451) så kan det finnas utrymme för olika slutsatser i andra frågor.
Vilken roll tilldelar man kyrkans Magisterium? Beslutande (”detta är den enda riktiga tolkningen”)? Rådgivande: (”vi har efter bön och studier kommit fram till och rekommenderar denna tolkning”)?
Allan,
Allt du säger köper jag rakt av – även frågorna!
I diskussionen om ekumenik så tror jag att man måste börja med att rannsaka sig själv: kräver jag att alla skall tycka som jag/vi, eller kan jag upprätthålla en äkta nyfikenhet på andras perspektiv? Tyvärr, verkar många ha svårt att släppa på sin prestige och vidhåller istället ett monopol på all sanning, som vore den ändlig, och som om den funnes i huvudet på någon endaste individ!
Jag gillar ditt upplägg: hur mycket måste vi vara överrens om och vad? Kristi budskap måste väl innehålla några universella komponenter som alla kristna delar?
Jag tror vi kan börja med att meditera över de händelser som påskveckan representerar, och samlas i bön på söndag för en förnyad väckelse med den återuppståndne Messias! (Ibland går jag igång som en väckelsepredikant, sorry!)
Magisterium är beslutande, odiskutabelt och alltid korrekt! Verkar tufft att vara katolik, eller hur
Vi gör därför ofta ett stort nummer av begreppet lydnad, förmågan att omhulda en uppfattning som vi kanske inte i ögonblicket förstår. Med studier, tålamod och reflektion kanske man kan förstå den mystiska uppfattningen. Men de flesta katoliker är inte på den nivån – de är goda människor som har en vardaglig fromhet utan teologiska doktorstitlar, vilket är gott nog.
Zoltan, jag ber att få återkomma senare med några reflektioner över kyrkans Magisterium ur ett frikyrkligt perspektiv. Jag har ett par hemtentor som behöver skrivas. Men, som sagt, jag återkommer!
Pax Dei tibicum!
Allan,
Lycka till med tentorna! (Jag har hört talas om att det finns saker utanför bloggosfären. Mysko, måste nog kolla!)
Må Herren välsigna dig.
Tack för en fantastisk blogg.
Två favoritämnen i samma korg. Vetenskap och religion.
Har själv brottats med SS i många år, samlat på mig ett litet bibliotek av bibelöversättningar och nu slutligen gett upp.
Någon perfekt bibelöversättning som kan ge svar på alla skriftrelaterade frågor finns helt enkelt inte.
Man behöver en guide… en hjälp… en levande tradition av tolkningar som helst går tillbaka till apostlarna.
Pax et bonum
Tobias
Tobias, varmt välkommen!
Tack för dina fina komplimanger!
Jo, jag tror att den levande traditionen är den enda lösningen på problemet, och sedan får vi bevaka den levande traditionens frukter…
Hur många biblar blev det?
Alldeles för många (höll jag på att säga).
Men genom biblegateway och liknande siter har man nu hela världens bibelskatt endast en knapptryckning bort.
Min poäng är den att man kan stånga sig blodig mot tex Lukas 23:43. Man kan ta fram den grekiska texten och översätta ord för ord med hjälp av Strongnummren. Men riktigt säker på vad Jesus säger där på korset blir man inte förrän man slappnar av och litar på vad Kyrkan lärt ut från den allra första tiden. Någon tvekan har egentligen aldrig förekommit. Förrän nu, menar jag.
Vill förtydliga mig litet.
I den meningen (Luk 23:43) finns det numer vissa (läs Jehovas Vittnen) som delar upp meningen annorlunda och lyckas därmed förändra hela budskapet.
Istället för ”Sannerligen säger jag dig. Redan idag skall du vara med mig i paradiset” blir det ”i sanning säger jag dig idag: Du skall vara med mig i paradiset”.
Burrr… ett problem som inte går att lösa med skriften.
Men traditionen kan berätta om hur just detta stycke alltid tolkats och lärts ut!
Hej Zoltan!
Hemtentorna är klara och inskickade – här kommer mina utlovade reflektioner som mår bra av att inte betraktas som färdiga och ”skrivna i sten”.
Jag funderar över om inte de kongregationalistiska frikyrkosamfunden har en egen form av Magisterium. Som jag förstått saken så är Magisterium beteckningen på det katolska läroämbetet som beslutar i frågor som rör kyrkans tro och liv. I en självständig frikyrkoförsamling finns inget läroämbete, däremot finns ett högsta beslutande organ: församlingsmötet. Detta är i föreningsdemokratisk ordning ett möte där alla församlingsmedlemmar har en röst. När församlingsmötet tagit beslut i en fråga så anger detta beslut församlingens ståndpunkt i denna fråga. Det händer att en minoritet tycker att det var ett konstigt beslut, något de har full frihet att tycka och ge uttryck för, men det är ändå församlingsmötets beslut som styr församlingens verksamhet.
Suveräniteten hos församlingsmötet innebär att ingen enskild människa kan upphäva eller på annat sätt ogiltigförklara beslutet (såvida beslutet inte innebär ett brott mot församlingsordning eller stadgar). En skillnad i förhållande till Magisterium är att det inte finns någon lära om ofelbarhet kopplat till församlingsmötet vilket innebär att ett tidigare beslut vid behov kan både omprövas och ersättas av ett nytt beslut.
Detta, tillsammans med vad enskilda inom exempelvis Svenska Baptistsamfundet genom historien har skrivit, gör att man även inom frikyrkligheten kan tala om en levande tolkningstradition.
1 Är protestantismen en frukt af romerska katholicismen, notabelt då papismen (som mellan polemiken mot orthodoxa och Pius XII tycks ha fått en presbyteriansk vändning: en icke biskopsvigd prest ansågs med påfvens välsignelse kunna prestviga, hvilket tycks ha skett ifråga om ngn abbot), frånvaron af barnkonfirmation och barnkommunion (dopet inriktas ju tillsammans med smörjelsen till kommunionen: bli icke baptismen en logisk slutsats af r-k afsaknad af barnkommunioner), skolastiska slutsatser klubbas utan stöd hos _samtliga_ kyrkofäder, som föregångare till påfvefientliga skolastiken hos Luther et al. – eller?
2 Påflig ofelbarhet dogmatiserades 1869/1870. Mindre än ett sekel sednare är Mgr Lefèbvre på väg till suspensio a divinis, den sednare Gregorio XVII tolkar efter privatuppenbarelser Paulus VI som fånge i Vatikanen och hans dokument som förfalskade och redan har en Colin blifvit Clemens XV (reservation för ordningsnummer) efter en privatuppenbarelse som kallat Pius XII affälling. Efter privatuppenbarelsernas alternativa påfvar komma så de alternativa konklavernas:
- ryktet om att kardinal Siri blifvit påfve i hemlighet och har en hemlig efterträdare
- Michael I (lekman sist jag hade kontakt med honom, väntar på en biskops konversion till rätt påfvedöme)
- Linus II (exlefebvrist)
- Pius XIII (enkel prest, som i o m påfvevalet – via internet – fått fullmagten att ge fullmagten till en annan enkel prest att biskopsviga efter medeltida prejudikat)
- åtskilliga sedisvakantister som stå utanför allt detta (utom möjl. Siri-ryktena) och vänta på att rätt påfve skall dyka upp på ett mindre tvifvelaktigt sätt
samt:
- en vatikan som frångår åtskilliga traditionnella positioner, inklusive exkommunikationer mot sekter med bättre eller sämre fog ansedda som schismatiska och heretiska, och som samtidigt främjar nymodiga sådana
Svepeduken, Korset, lancen, et c fins det ett exemplar af.
Petrus lefver lika litet qvar i köttet som Matthaeusevangeliets originalmanuskript föreligger. Och af detta föreligger – m å n g a – kopior samtidigt. St Petrus förste (=tidigaste, icke absolut högste) lokalbiskopen? That’s my five cents.