Alltid yrvaken

För de flesta katoliker är frågan om tro och förnuft inte särskilt kontroversiell. Enligt min mycket begränsade inblick är detta något som oftare verkar problematiseras i protestantiska grupper. Jag minns att Luther verkade vara måttligt förtjust i förnuftet, som jämte katolska kyrkan också fick liknas vid en prostituerad, i detta fall blev förnuftet “djävulens hora”. “Vernunft … ist die höchste Hur, die der Teufel hat“, Wittenberg 17e januari 1546. (Han verkade verkligen förakta prostituerade).

Många katoliker hävdar att förnuftet behövs för att utveckla och förstå tron, djupare och bredare. Förnuftet är ju exempelvis den egenskap hos människan som används vid bibelstudier, oavsett trosinriktning.

Detta är också en (av många!) anledning till varför vi katoliker fäster så stor vikt vid Traditionen, dvs katolska kyrkans bibeltolkning. Vi har stor respekt för tidigare generationers insikter, och anser inte att all förståelse av tron måste återuppfinnas i varje ögonblick. Senare generationer kan fortsätta att utveckla förståelsen baserad på den insikt som redan uppnåtts. Som i all förståelse, så kan ny insikt korrigera tidigare uppfattningar, och helt ny förståelse är också välkommet. Ett skolexempel på att mänsklig insikt behöver tid var Jesu lärjungars oförmåga att förstå och acceptera uppståndelsen (Joh 20, Luk 24, Mark 16).

Men, ibland verkar diskussioner(?) om Traditionen utgå från att Skriften plötsligt försvunnit i katolska kyrkan!

Detta inget värt att diskutera, för det är tyvärr ännu en av många befästa missuppfattningar och lögner om oss katoliker. (Skriften läses i varje gudstjänst alla dagar!) Okunskap är alltid förlåtet.

Däremot är inte den kristna tron något som begränsas till, eller av förnuftet, utan något som “transcenderar” både kropp och själ (vilket är klassiska begrepp som förtjänar några terminers studier). Det heter ju Tro!

Men varför är då frågan om tro och förnuft så populär? Är det enbart för att icke troende kan uppfatta att tro och förnuft är helt separerade från varandra? Utgår man inte då från en protestantisk uppdelning, fastän jag inte tror att detta är så extremt uppdelat där heller? Eller, anser vissa icke troende att tro och förnuft är varandras motsatser?

Vad är problemet enligt alla som upplever denna fråga som så viktig att debattera?

• Är tro och förnuft varandras motsatser?
• Är tro och förnuft helt separerade, men ej nödvändigtvis motsatta?
• Är tro och förnuft enbart en konstgjord problematisering, som exempelvis penna och demokrati?

I väntan på din hjälp att förstå varför denna fråga varit/är så infekterad, så betraktar jag detta på samma sätt som frågan om vilken ände ett kokt ägg skall skalas, den spetsiga, eller den trubbiga…

Det är kanske viktigare att diskutera nedanstående frågor istället:

• Vad är Tro utan Förnuft?
• Vad är Förnuft utan Tro? (Det är nog detta Luther egentligen avsåg med sin kanonad?)

Båda dessa företeelser är (lika?) förödande och båda företeelser verkar frodas i olika media idag. Är det för att “tomma tunnor skramlar mest”?

“…Vad innebär nu detta? Jo, att jag vill be med min ande men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande men också med mitt förnuft.

För om det är i ande du ber en tackbön, hur skall då den som har sin plats bland oinvigda kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger.

Det är bra att du tackar, men den andre blir inte uppbyggd av det.

Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er, men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.”

(1 Kor 14:15-20)